• David Nilsson Hamne

Världens bäste lägger fortfarande mattor

”De enda pengarna vi fick var för förlorad arbetsinkomst och ett öre per åskådare. När vi vann fick vi också lite extra”



Han var VM:s bästa 1974 och en av de första europeiska proffsmålvakterna i Nordamerika. Curt ”Curre” Larsson är nu 76 år men fortfarande i full gång – som mattläggare.

– Man kan inte bara sitta hemma och rulla tummarna. Efter min pension visste jag inte vad jag skulle göra så då anmälde jag mig till veteranpoolen. Det är bara att köra på så länge man orkar, säger Curre när vi möter honom i Scaniarinken.


Han har således återtagit det arbete han hade under ishockeykarriären. Få har haft ett så varierat yrkesliv; Ishockeyspelare och tränare i Sverige samt proffs i Kanada. Tränare på landslagsnivå ner till division två. Mattläggare och målare. Men också anställd hos ABF och Kunskapslyftet samt jobbat med SFI.

– När jag kom hem från Kanada utbildade jag mig till gympalärare, men det har jag aldrig arbetet som. Däremot blev jag rektor för ishockeygymnasiet, någon gång omkring 1994 fram till pension. Vi raggade upp några bra namn, Calle Hagelin bland andra.


Hockeykarriären började i hemstaden Nyköping där han fick bra skolning av flera gamla storspelare. Själva intresset slog dock rot i kringelstan. På vinterloven bodde han hos sin morbror Gösta ”Käppen” Karlsson, en tidigare storspelare i Södertälje Sportklubb. Curre och kusinen låg och sov på vinden i ”käppens” hus, innan lampan slocknade tittade de på gamla bilder, ofta ackompanjerat av morbrorn som berättade gamla hockeyminnen.

– Han tog mig till min första ishockeymatch. Sportklubben mötte Grums. Kjell Svensson stod i mål som 17-åring.

Kjell Svensson blev sedan en legendarisk stormålvakt i Södertälje Sportklubb och Tre Kronor. Omkring tio år efter den där matchen mot Grums blev Kjell lagkamrat med den då 20-årige Curt Larsson.

– Jag hade redan flyttat upp hit från Nyköping, låg i lumpen här och spelade fotboll för BK-Star. Våren 1964 kom förfrågan från SSK via min morbror. Sedan fick man skriva på övergångspapper på kansliet i Grusåsen.


Det var fotboll på somrarna och hockey på vintern. Oavsett så höll han en tillbakadragen roll de första åren.

– Vi lirade på månskensrinken då. Det var ”Leffe” Andersson, Bröderna Määttä, Einar Granath, Richard Fagerlund, ja det var många gamla stötar som gärna satte en junior som mig på plats. Det tyckte de om. Det var en annan jargong på den tiden så man höll sig i bakgrunden. Stämningen var rå, men hjärtlig.


Även på isen fick han stå åt sidan. Kjell Svensson dominerade och de fyra första åren fick Curre knappt känna på hetluften. Det blev tröttsamt, frustrerande och han ville bort. Då fanns det inga tidsbestämda kontrakt utan klubben ägde rätten tills ett övergångspapper var påskrivet. SSK såg potential och ville ha betalt för Curre. Djurgården var intresserade men kunde inte betala.

– Man satt ju där på avbytarbänken och tänkte ”jag ska slå ut dig din jäkel”, ”en vacker dag ska jag peta dig”.

Det var inte förrän Kjell Svensson började att runda av karriären som Curre fick chansen. Den första tiden var dock svår. Curre hade spelat lite, hittade sällan stabilitet och fick ingen kontinuitet.

– Det var nog först säsongen 69-70 som jag började känna mig trygg i mig själv och som målvakt igen. Det gäller att få förtroende, då växer man som människa. Då sätter sig rutinen och man förstår hur man ska spela.


Curre berömmer Kjell som under perioden hjälpte till att stötta honom. De hade alltid en utvecklande relation och de bodde även grannar i Enhörna under en tid. Kjell skulle också bli hans tränare i både SSK och landslaget.


Sportklubben var vassa i början på 70-talet och stred om topplaceringarna. 70-71 slutade man tvåa i grundserien, 71-72 blev man SM-fyra och året därpå gav de sig själva guldchans på allvar. Slutspelet spelades som serie på den tiden. I sista omgången behövde SSK vinna mot Timrå, samtidigt som rivalen Leksand behövde tappa poäng mot Brynäs för att guldet skulle gå till Södertälje. Kringlorna gjorde jobbet i Timrå och vann med 8-2 samtidigt som Brynäs hade 4-4 mot Leksand, i det läget var SSK svenska mästare.

– Vi satt på isen och lyssnade på radion efter att vår match tagit slut. Det var svettigt. Sportradion refererade direkt.

Via en studs på Brynäsbacken Stig Salmings skridsko letade sig pucken in i nät och Leksand fick det målet de behövde. 4-5 var ett faktum och ett självmål stal SM-guldet från Curre och hans lagkamrater.

– Det var riktigt skit. Vi hade nästan börjat fira guldet när det där självmålet kom. När slutsignalen ljöd i deras match blev vi knäpptysta, reste på oss och gick rakt in i omklädningsrummet. Idag skrattar man åt det. Att man ens har fått vara med om det här är en stor sak. Så väljer jag att se på det.


Det var den bästa upplagan av SSK han spelade med under sin karriär, ja en av de absolut vassaste laguppställningar klubben någonsin haft. ”Stisse” Johansson, Dick Yderström, Mats Hysing, "Böna" Johansson, Arne Carlsson, Kjell-Arne Wikström och de andra grabbarna var enormt talangfulla och förtjänade nog ett guld. Under säsongen hade man sex spelare i landslaget, däribland Curre. De ansågs vara ett glatt gäng men till skillnad från tidens giganter, Brynäs, var SSK mer ojämna.

– Vi hade väldigt kul vid sidan av banan, om man säger så. Brynäsgrabbarna sa att de aldrig visste vilket spelhumör SSK skulle vara på när vi kom upp till Gävle men de hade stor respekt för oss. Vi hade lite roligare än dem, det var åtminstone mer fest i SSK, om jag ska vara ärlig.

Gemenskapen var kittet. Det som gjorde att man orkade hålla på. Vissa dagar kom man hem klockan fyra på natten efter att ha spelat match i Dalarna. Sedan gick man upp före klockan sju för att ta sig till arbetet och på kvällen var det träning igen. Arbetslivet var också det centrala, det var det som gav försörjningen, sporten var sekundär.

– Man sökte gemenskapen och det där speciella i omklädningsrummet, det var det som var kul. Många som slutade hade sen problem med att bara lägga av. Det är svårt att skapa sig ett nytt socialt liv. ”Stisse” var en utav dem som hade det svårt och även ”Glenna” Johansson, säger Curre om de två storspelarna som gick bort för tidigt men vars tröjnummer är förevigade under Scaniarinkens tak.


Det handlade inte heller bara om sammanhållning runt laget, utan också i hela staden. Då var laget mycket närmre sin publik.

– Många jobbade på Scania och pratade hockey där, själv satt man i arbetsbodarna och prata om SSK. Det blev en annan gemenskap. Folk fick en känsla för spelarna när de jobbade runt om i staden och kom från trakten.

Gemenskapen var också helt avgörande för Curres äventyr i Kanada. Mer om det sedan.



Hans första proffserbjudande kom 1972. Toronto hörde av sig, men Curre tackade nej. Maple Leafs kunde inte garantera att han inte skulle flyttas ner till utvecklingslaget.

Curre debuterade i landslaget säsongen 67-68, men det skulle dröja flera år innan han fick chansen på allvar i Tre Kronor. Hans talang var uppenbar men han stod bakom giganter som bland andra "Honken" Holmqvist . Till VM 1972 var han först inte uttagen men på grund av en skada flögs han ner till Prag för att vara med i truppen. Han var reservmålvakt hela världsmästerskapet fram till den avslutande matchen. Tre Kronor skulle möta dåtidens bästa landslag.

– Jag trodde väl aldrig att jag skulle spela i den där turneringen. Men under frukosten samma dag fick jag reda på att jag skulle stå. Då kändes det lite... stressigt i huvudet. Kanske var det bra att bara bli inkastad i det, då slapp jag den värsta nervositeten. Jag vet inte varför jag skulle stå. Tränaren ville kanske bara ge mig chansen.


Det var första gången han mötte Sovjet. Sverige tog sällan poäng mot den röda maskinen men Tre Kronor höll uppe resultatet tack vare en storspelande Curt Larsson - som fick sitt internationella genombrott den kvällen och ett VM-brons.

– Sovjet var fruktansvärt skickliga. Det gick fort, ja vilket otroligt passningsspel de hade. Att vi klarade 3-3 förstår jag fortfarande inte. Jag hade väl lite tur att få puckarna på mig, säger Curre och skrattar.

Hösten samma år stod han i mål när Tre Kronor mötte Kanada på Hovet. Nordamerikanerna kom för ovanlighetens skull med proffsen, såsom Phil Esposito och Bobby Orr. Curre spelade återigen riktigt vasst och imponerade på scouter. Så också under VM i Helsingfors våren 1974 där det blev brons.

– Det gick väldigt bra i VM -74:a, även i träningsmatcherna innan mot Sovjet. Det var där jag lade grunden för proffskontraktet.


Curre imponerade så pass att han blev utsedd till VM:s bästa målvakt och kom med i världslaget. Det var framför allt vinsten mot Tjeckoslovakien, där Curre räddade alla 40 skott, som lade grund till utmärkelsen. Hans räddningsprocent i mästerskapet var 96,58, vilket var osedvanligt högt på den tiden. Efter utmärkelsen sa han till den samlade pressen: "Det här betraktar jag som mitt hockeylivs största framgång"

– Jag hade faktiskt ingen tanke på att jag skulle bli utsedd till VM:s bäste men det är något jag är ganska stolt över, säger Curre idag.

Med tanke på hans storspel var det svårt att ana att han spelade skadad hela turneringen. Han hade ont i ett knä. Direkt efter VM åkte han in för att operera menisken.

– När jag låg där på sjukan ringde de från Kanada och sa att de ville ha över mig till Winnipeg Jets.

Den kanadensiska klubben spelade i proffsligan WHA som konkurrerade med NHL. De bästa klubbarna i WHA hade en rad välkända storstjärnor och ansåg sig vara minst lika bra som NHL:s dito.


Han hoppade iväg på kryckorna, hörde av sig till tidigare lagkamraten och proffset Thommie Bergman och bad om att få numret till hans advokat. Sedan åkte de till Kanada för att förhandla kontrakt.

– Till slut blev vi överens, jag skrev under och tänkte; Vad har jag gjort?! Ska jag leva här?

Han och familjen flög över innan säsongen drog igång för att ordna boende. Något överdrivet varmt välkomnade blev det inte.


– Det var tufft att komma in i laget. De hade redan två målvakter som dessutom var kompisar och som tänkte gå ihop och ordna ett nytt kontrakt som ett par, men det blev för mycket pengar tyckte Jets som skickade iväg en av dem. Jag hade inte så lätt att bli polare med den andre efter det.


Kanadensarna såg inte alltid med blida ögon på de utlänningar som allt oftare började konkurrera om platser i lagen. ”Kom inte hit och ta födan ur munnen på våra barn” fick Curre och de andra svenskarna höra.

– Första träningen sköt Bobby Hull mig rakt i skallen så att näsbenet gick av. När jag låg där på isen och blödde kom han fram och sa ”Welcome to Canada”.

– Vi svenskar i laget hade det dock bra när vi umgicks tillsammans. Vår gemenskap var väldigt viktigt. Det var Lars-Erik Sjöberg, ”Lill-pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Dan Labraten med flera.

Hockeyikonen Bobby Hull var störst av lagets alla stjärnor. Han var trots träningsincidenten alltid den som tog bäst hand om Curre och förde honom in i värmen.

– Bobby Hull tog väldigt bra hand om oss svenskar. Han var schysst och vi började få väldigt roligt ihop. Vi hängde tillsammans på resor och snackade mycket. Vi spelade dessutom en hel del backgammon.


Bland annat blev familjen hembjuden till Bobby Hulls stora ranch som låg strax utanför Winnipeg.

– Vi satt och grilla där bland alla hans djur. Jag kommer ihåg hur vi i steg upp på hästarna med en Winchester i handen, red ut på prärien och sköt en ko. Sen hängdes den upp så att blodet kunde rinna av. Det skulle de ha till paltbröd. När det var klar sprätte man upp magen, tog ut inälvorna och grillade köttet direkt, säger Curre.

– Sen släpade vi ut inälvorna på prärien och såg hur Coyoten kom för att äta upp dem. Fascinerande minnen egentligen.


Kanada kändes ungefär som hemma, resonerar Curt. Men inlandsklimatet var riktigt kallt. Snöstormarna där är inte att leka med.

– Det är så platt, inget som tar emot vinden. En gång kom det några med plogbil och undrade om vi behövde mjölk hemma. Folk kom liksom inte ut.


En annan omställning, rent hockeymässigt, var det tuffa spelet. Svenskarna som var där borta har många gånger vittnat om hur de var jagat villebråd. Ofta bröt det ut stora slagsmål under matcherna.

– Jämfört med Sverige var det stor skillnad. Varenda match skulle de puckla på oss. Vi målvakter skulle ju slåss vi med. Jag vet inte om du har läst om den där skalperingen i San Diego? Säger Curre och skrattar.

Bobby Hull var tunnhårig och hade skaffat en tupé för att dölja sin kala hjässa. Man lirade trots allt utan hjälm på den tiden. Curre var nästan lika kal och Bobby Hull insisterade att han skulle hjälpa svensken att rätta till problemet. Sagt och gjort, Curre fick en tupé.

– Sen åkte vi ner för att spela match i San Diego. Vi ledde matchen och spelade riktigt bra tills det blev slagsmål och alla skulle vara med. Jag råkade såklart få tag på deras värsta kille. Han började dra mig i håret, men jag kände ingenting, det var ju inte mitt riktiga hår. Till slut slet han av håret, står och håller det i handen och skriker ”Jag har skalperat honom”! Alla stannar upp och tittar på honom, bråket slutar på en gång, säger Curre och skrattar.


Motståndaren upptäckte ganska snart att det var en tupé han hade i handen och kastade iväg den in i båset.

– Sen blev jag såklart korad till matchens lirare och blev intervjuad på isen. Samtidigt står fansen bakom och skriker ”var har du håret, var har du håret?”. Jag sa till reportern, I don't speak english, och åkte därifrån. Innan vi vände hem sydde materialaren fast håret igen.



Med eller utan tupé blev åren i Winnipeg framgångsrika. Men efter tre säsonger räckte det, Curre hade hemlängtan.

– Jag var rätt mätt på livet där borta och att flacka runt i Nordamerika. Man längtade efter Sverige och miljön. Att få segla och ha hockeyn på ett annat sätt. Att få komma hem till familjen efter matcherna istället för att sätta sig på ett flygplan.


Barnen och deras språkutveckling var viktigast tyckte Curre. Sonen Peter började spela ishockey i Kanada och fortsatte när de kom hem. Peter Larsson blev sedan hyllad forward i SSK och Brynäs.


Tillbaka i Sverige började Curre snart sin tränarkarriär, det hjälpte dock inte SSK från att åka ur högsta serien 1978. Som huvudtränare var han sedan med att föra upp klubben igen 1983 och forma det lag som Timo Lahtinen tog över och gjorde till SM-vinnare. Han var också målvaktstränare för Tre Kronor under Canada Cup 1987 samt tog upp IK Tälje från division två till allsvenskan i början på nittiotalet, något de fick Täljebragden för. I allsvenskan mötte man ett SSK som var på väg neråt och som aldrig riktigt nått någon storhetstid igen.


I en gammal sportstad som Södertälje, med en uppsjö av legendariska idrottsmän, blir en ikon som Curre nästan en i mängden. Kanske bidrar också hans vardagliga sätt, och det faktum att han aldrig livnärde sig på hockeyn i Sverige, till att han har lätt för att hålla fötterna på jorden.

– Det blev stor parad det året vi vann i Winnipeg, varenda människa var ute på gatorna för att fira oss, samtidigt som vi sakta åkte kortege genom staden med bucklan i hand. En riktig fest.

Jag frågar Curre; Ett sådant minne och vetskapen om att man åstadkommit något man knappt kunnat drömma om, borde väl få vem som helst att studsa upp ur sängen vareviga morgon?

– Ja du. Hur känns det egentligen. Det blir inte att man tänker på det där så ofta. Jag tänker inte ens på det när jag ser en hockeymatch. Det är först när någon pratar med mig och tar upp det som man känner sig lite stolt.

Istället framhåller Curre sammanhållningen.

– Ibland saknar man den där kontakten man hade förut. Jag har funderat på att ha en reunion med SSK-laget från 70-talet och göra något kul, men det blir inte av. Vi får se vad som händer, avslutar Curre och beger sig ut från Scaniarinken. Det är dags att lägga nya mattor.

David Nilsson Hamne

  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon

© 2020 by David Nilsson Hamne - FocusHamne / Hamne Total Media.
Jovisgatan 6, Södertälje. 08 550 30005.

  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon