Brukar du också fundera över vilka de där ansiktena tillhör när du passerar dem på gatan där du bor? Alla har någon gång varit glada, ledsna eller arga. Men det vi ser är något däremellan. Oftast neutrala ansiktsdrag, steg som är på väg och en blick som tittar långt, långt bort. Det neutrala uttrycket är fasaden vi bär på, varje dag, oavsett vad vi känner. Kanske har farmor nyss gått bort, men jag visar det inte. Kanske har jag fått nytt jobb, men aldrig skulle jag gå och le bland folk. Vissa gör det inte ens för sina närmaste. Såhär har det väl varit sedan vi blev civiliserade, när nu det var? Jag tycker det är märkligt att vi vet så lite om varandra, och utifrån den okunskapen formar vi hur ett normalt liv är. Det sägs att vi skapar vår identitet i tonåren. Vem kom på det? Jag söker fortfarande, det gör vi alla. Men utåt är jag stabil, inte ett dugg osäker på varken mig själv, andra eller nya situationer. Men tänk om de här fasaderna vi bar på var lite mer genomskinliga, eller att man åtminstone då och då öppnade upp och bjöd in. Får vi reda på hur andra personer resonerar, tänker och känner i livets olika faser - förstår vi dem bättre. Förstår vi världen omkring oss mår vi själva bättre. Förstår vi de andra omkring oss har vi också lättare att glädjas med dem.
Ärliga och öppna livsberättelser är således bland den bästa medicinen vi och vårat samhälle kan få - Det är där det här projektet kommer in i bilden. Välkomna!