• David Nilsson Hamne

"Min son tyckte om livet"

Han föddes 2006. Ingen visste något. Ultraljuden såg normala ut, undersökningarna på mödravårdscentralen gav inga avvikande signaler. Trots det blev det dramatiskt från start.


– Vi hade inga indikationer på att det skulle bli som det blev. Allt hade sett bra ut men Filip kom ut livlös. Det var en riktig chock för oss.


Den dagen förändrades livet. Jim blev pappa på ett sätt han aldrig kunnat drömma om. Sonen fick hjärt- och lungräddning så fort han föddes.





Jim Velander växte upp i Skara men tyckte att den lilla staden var just det – för liten. Via Lidköping hamnade han sedan i Skövde.

– Jag kände ingen där och det var ganska skönt faktiskt.


För första gången hittade han hem.

– När jag var yngre hade jag ett flyktbeteende, jag försökte fly från mig själv, har fått jobba med det hela livet, att hitta lugnet. Man måste rota sig i sig själv och det gjorde jag i Skövde.

Jims pappa försvann tidigt. Han drog från familjen när Jim var liten och idag har de en gles kontakt. Istället är det Jims mamma som varit med på resan.


– Kärnfamiljen har alltid varit jag och mamma. Vi kan lita på varandra och prata om allt. Hon förstår nästan alltid vad jag menar och kan vända mina negativa tankar.


– Susanne heter hon och tryggheten i mitt liv.

– Jag var avis på mina klasskamrater som kunde göra saker med sin pappa. Det har man väl saknat antar jag, åtminstone omedvetet. Det är ju klart att man vill ha en pappa i sitt liv.


När Jim var 23 år träffade han sin sons mamma. Idag har de en ansträngd kontakt men då var det hans första riktiga kärlek. De gifte sig efter bara något år och snart därpå väntade de barn tillsammans.

– Jag drömde om att skaffa familj. Längtade till alla de där sakerna man gör innan barnet kommer. Vi hade såklart förväntat oss att barnet skulle komma ut och skrika som man har sett att bebisar gör. Men vårt barn andades inte ens.


Istället för att åka hem fick Filip åka ambulans till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han hade ett medfött hjärtfel och lades i kuvös. Flera dagar efter födseln hade föräldrarna ännu inte fått röra vid honom.


– Jag blev helt, vad ska man säga, förvirrad. På en sekund vändes världen, såsom jag kände den, upp och ner. Jag hade sett fram emot familjelivet och istället hamnade jag i en situation som jag inte riktigt förstod. Det var omtumlande och jag har än idag inte helt fattat vad som hände.


Föräldrarna fick åka fram och tillbaka till sjukhuset i Göteborg hela tiden. De hade sonen hemma i omgångar men det slutade oftast med att ambulansen fick ta in honom i ilfart. Jim har uppskattat att familjen bodde på sjukhuset under 70 procent av Filips knappt fyra år på jorden.

– Tidigt fick vi veta att hans dagar var, ja som man säger, räknade, att varje dag med honom var en gåva. Jag är faktiskt förvånad över hur han orkade leva så länge som han gjorde. Han var en riktig kämpe.


Dagarna som förälder handlade om att övervaka hans tillstånd. Utåt sett såg han ut som vilket barn som helst men inuti var det trasigt. Helt plötsligt kunde han sluta andas.

– Om man sov så gjorde man det med ena ögat öppet. Vi kunde aldrig koppla av. Den här tiden har satt väldigt djupa spår i mig.


Jim säger gång på gång att han aldrig förstod vad han var med om. Att de kämpade för att vara kvar i turbulensen så länge som möjligt. När så lugnet la sig var Filip död och istället fick de leva med sorgen.


– Just nu är det framför allt saknad jag känner. Jag har lärt mig leva med det men vissa dagar är det värre. Jag tänker på hur gammal han skulle varit om han levt idag, vad han kunde ha blivit när han skulle bli stor. Tänker mycket på hur allas våra liv hade varit om Filip fått en annan möjlighet.


Förr hade han svårt med religion, men i juni i år bestämde sig Jim sig för att döpa sig.

Idag har Jim en ny familj och bor i Södertälje. Han träffade Cecilia via nätet och de har varit gifta i två år. Hon hade två barn sedan tidigare, Felicia och Robin. En ny chans, säger Jim stolt.

– Jag har fått en andra möjlighet att vara pappa. Det är stort för mig att få vara med och uppfostra någon annans barn. Det är ju ingen självklarhet att man får vara med om det, att få vara en del av deras liv.


Vi sitter i familjens kök i en lägenhet i stadsdelen Västergård. Köket är modernt, ljust och solen skiner på Jim genom det öppna fönstret och speglar sig i hans glasögon. Samtidigt smattrar regnet mot fönsterbrädan och stänker in på köksbordet.


”Have you ever seen rain coming down a sunny day” Är en refrängfras med sjuttiotalsgruppen Creedence Clearwater Revival. Den beskriver inte bara ögonblicket utan en stor del av Jims liv. Han pratar om hur tacksam han är för hans nya chans samtidigt som han sitter i rullstol.


– Problemen med min hälsa började precis efter Filips begravning.

– Det kom nya diagnoser hela tiden, jag fick göra tester och sedan kom det brev på brev om att jag hade det ena och det andra. Antagligen hade jag haft det latent i kroppen men på grund av den stressen jag utsattes för så blev det en explosion i kroppen på något vis.


Det som blossade upp var bland annat svår psoriasis och reumatism. Läkarna säger att han inte får jobba, det skulle inte gå. Jim har kronisk värk och han tar både morfin och cellgifter. Sedan flera år är han förtidspensionär.


– Det blev väldigt konstigt alltihop. Jag var ju inte alls gammal när det här började och är bara 41 idag. Jag vill ju bidra och vara med i samhället. Men jag har fått acceptera det här, jag kan inte jobba, kan inte ens lyfta en matkasse.

– Jag måste hela tiden tänka på hur jag gör saker för att inte få mer värk. Jag försöker motionera mycket och det hjälper men jag har fortfarande ont.

Han parerar värken och tankarna med att sätta livsmål och hitta saker att längta till, men också genom att uppskatta det han har.

– Min nuvarande familj är mycket betydelsefull för mig. Jag kände mig väldigt ensam efter att Filip gick bort och skilsmässan. Jag orkade inte ta tag i mig själv ordentligt. Med Cecilia så förändrades livet - igen. Det är stort det jag har här i Södertälje.


– Jag känner mig aldrig ensam längre, jag har min trygghet, ser mer positivt på livet, fått nya vänner i Södertälje som jag uppskattar väldigt mycket, det hade jag inte förut. Är oerhört tacksam för min situation, faktiskt.


Det som höll honom uppe i ensamheten innan han träffade Cecilia var hans mamma men också musiken. Innan coronapandemin gick han på konserter så fort han hade råd. Kontrasterna är skarpa mellan favoritartisterna. Han är en stolt lyssnare av Devetu och dansbandskungen Magnus Carlsson men också av amerikansk rap.


– Hiphopen har gett mig mycket vänner i USA fast jag aldrig varit där. Det är framför allt ett skivbolag som jag följer, No Limit Records. De såg att jag varit väldigt aktiv på deras sociala medier och sedan började de skriva till mig. Jag har fått vänner för livet där borta. Det är rätt fascinerande, att man kan föras samman på det här sättet.


De flesta lever i New Orleans under hårda och fattiga förhållanden. Jim har fått en direkt inblick i hur de gör för att få livet att gå ihop.

– Det är nyttigt att se hur andra får kämpa, om man säger så, alla har det inte så bra som jag. En del har varit med om att närstående blivit mördade, att de har varit hemlösa i perioder och att vissa behöver ha tre olika arbeten samtidigt. Kan säga att jag är väldigt glad över att jag kan få ekonomisk hjälp här i Sverige. Hade jag bott i USA nu hade jag varit hemlös.


Att hälsa på vännerna i New Orleans är ett av de där livsmålen han mår bra av att sikta mot. Men som förtidspensionär badar man inte direkt i pengar.


– Det jag önskar att jag hade pengar till är att resa. Jag är social och vill upptäcka saker. Min stora dröm sedan jag var liten är att åka till USA. Det är det jag försöker satsa mot. Jag ska dit. Det har jag sagt till min familj, jag tänker inte ge upp den drömmen.




För många handlar familjelivet ofta om hämtning, lämning, mat och läxor. Man bekymrar sig över småsaker eller blir upprörd över något man knappt kommer ihåg dagen efter. Jim påtalar hur snabbt livet kan förändras och att man ibland måste stanna upp och känna efter lite mer.


– Varje dag med sina barn är en gåva. Det finaste man kan få i livet är familj. Jag tror de flesta vet det men livet har sin gång och man glömmer.

Jim fick lära sig att njuta de stunderna då Filip mådde någorlunda bra.

– Exempelvis när vi tittade på barnprogram tillsammans. Han hade ju sina favoritfilmer som han kunde se hundra gånger liksom. Där var han som mig. Upprepning av samma filmer, låtar och historier, om och om igen.


Han minns hur Filip var en riktig fighter. Han gnällde nästan aldrig, var oftast glad trots att han var så sjuk.

– Jag var verkligen imponerad. Filip försökte även trösta andra barn som var sjuka. En gång när vi var på sjukhuset var det en liten bebis som grät, då gick han fram och klappa på bebisen och ville trösta. Jag blev helt... Det var rörande. Min son var en sådan fin liten kille.


– Trots att han var så liten så förstod man, ja man såg det på honom, att han tyckte om livet. Han ville leva trots att han var så sjuk. Han försökte på sitt lilla sätt att få livet att fungera så länge som möjligt.



Text & foton: David Nilsson Hamne

  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon

© 2020 by David Nilsson Hamne - FocusHamne / Hamne Total Media.
Jovisgatan 6, Södertälje. 08 550 30005.

  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon
  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon