• David Nilsson Hamne

"Tiggeriet drar oss isär"

Marieta tar sig tid för oss en solig försommardag. Hon har redan hunnit sitta några timmar utanför Lidl, det är där hon försörjer familjen, sittandes på asfalten med sin utsträckta hand. Hur hamnade hon där? På trottoaren i Södertälje.





– Det var som nu, påväg att bli sommar. Snart sommarlov. Jag var i skolan när det hände, det rusade in en flicka i klassrummet och sa att någon hade blivit sparkad av en häst. Efter ett tag förstod jag att det handlade om min mamma.


Hon var tolv år då. Vanligtvis hade hennes pappa hästen i jordbruket, hennes mamma, Aise, gjorde inte som hästen ville och den sparkade henne rakt över bröstet.

Jag sprang hem, jag grät, jag skrek, snubblade fram, sprang och snubblade igen, berättar Marieta.


När hon kom hem var ambulansen redan där för att ta hennes mamma till akuten. Aise överlevde men lider än idag av komplikationerna. Det blir regelbundna läkarbesök, hon äter starka mediciner som kostar en hel del pengar och trots att hon bara är 46 år orkar hon sällan resa sig från sängen.


– Jag hade inte varit tiggare idag om det där aldrig hade hänt, säger Marieta.

Jordbruksarbetet som hennes föräldrar sysslade med försörjde allihop. När hela familjen hjälpte till kunde de tjäna ännu mer, upp mot 500 kronor på fem personers arbete under en dag.

På sommarloven hjälpte vi alltid mina föräldrar, jag och syskonen, vi arbetade varje dag i trädgårdsland och jordbruk. Vi försörjde oss såhär och arbetade åt folk som var rikare.

Inte nog med att mamman blev skadad, hennes bror, som också arbetade med familjen fick problem med spriten, drog kniv mot en annan romsk jordbrukarfamilj och till slut ville folk inte anlita Marietas familj längre.


Istället började man ha en ambulerande försäljning av kastruller, bestick och andra begagnade köksredskap. Inkomsten minskade drastiskt.

Jag hade velat utbilda mig till socionom eller något inom omvårdnad. Undersköterska kanske. Något där jag kunde hjälpa andra människor. Men jag gick bara sex år i skolan, slutade strax efter min mamma blev dålig. Sedan jag blev tretton år har jag aldrig varit i en skolsal. Nu är det nog försent att studera igen.


26-åriga Marieta har fyra döttrar; Luminita, Denisa, Cadana och Ildis

En dag när hon var sjutton år knackade det på dörren, in kom hennes grannar.

– De föreslog för mina föräldrar att jag kunde gifta mig med deras son, Memet. Jag ville inte gifta mig så tidigt, nej nej, jag ville hellre stanna kvar hemma, ta hand om mina föräldrar, skapa en framtid för mig själv, gå klart skolan och utbilda mig.

Nu har de tre döttrar tillsammans, eller egentligen fyra, vi återkommer till det. Jag frågar henne om det verkligen är försent att börja studera nu? Marieta är bara 26 år.

– Ja det är det, jag måste tjäna pengar istället. Jag och min man skickar hem pengar till hans föräldrar, mina föräldrar, våra barn och min bror Titi. Har funderat mycket över min framtid, är det något jag vill så är det att fortsätta studera, men nej...


Marieta ler brett och det känns inte alls som en fasad. Hon skulle kunna vara bitter eller ledsen över att livet inte blev som hon velat men istället lyckas hon vara nöjd över att hon har näsan över ytan. Eller som hon själv säger; Jag är tacksam om någon annan kvinna är rik så hon har råd att skänka mig en tia.

– Jag har på något sätt accepterat den här situationen. Det finns ingen annan väg. Jag skulle vilja jobba men orkar inte vara arg längre. Ingen i familjen har tiggt tidigare men jag har valt det här eftersom jag måste.


Jag frågar. Vad tror du är meningen med livet?

Vadå livet, hur menar du? Att det ska bli bra och skönt. Det är väl meningen, eller? Säger hon.

Innan hon kom till Södertälje för att tigga i oktober 2014 så var de i Portugal under några år. Där arbetade de på en stor farm med sina kusiner

Vi plockade oliver, äpplen och apelsiner. Vi tjänade 30 euro per dag. 20 sparade vi och 10 levde vi för. Vi bodde där på godset i ett stort hus.

De har stängt gården nu, det finns inga fler sådana arbeten i Portugal. Sedan är det så att vi arbetar i kollektiv. Vi vill inte bara åka dit som enskild utan vi är vana att åka flera stycken. Det blir vår trygghet.


Samtidigt som vi pratar kommer hennes man på cykel. Memet är dövstum och orolig, han undrar vem jag är som vill prata med henne. Marieta är hans stora trygghet, det är tydligt, hon tecknar med honom att han inte behöver vara orolig. Jag erbjuder Memet att sitta ner med oss, men han betraktar istället på avstånd. Efter ett tag övertygar Marieta att allt är lugnt, han ler, vinkar åt mig, och cyklar iväg.


Efter Portugal återvände de till svärföräldrarnas hus i Rumänien. Marieta födde en till dotter och i samband med att hon hade ammat klart och ekonomin blev allt svagare hörde hon att det fanns möjlighet att åka till Sverige för att tigga.


– I Rumänien säger de bara ”nej jag vill inte ge dig något arbete”. Jag hade kunnat arbeta för smålöner, 50 kronor i timmen eller mindre, bara jag hade haft ett jobb. Men det finns inga, åtminstone inte för mig.


– Ett problem är såklart att jag bara har sex år i skolan, fast det handlar mest om min etnicitet, att jag är rom. Utan tvekan är det så.

Hon, hennes man och några släktingar lånade en minibuss och körde upp till Sverige. De brukar stanna här i fem månader för att sedan åka tillbaka till Rumänien i ett par månader innan de återvänder hit igen.


Jag undrar om det finns några knep för att lyckas bättre som tiggare. Marieta tittar på mig frågande och sedan brister hon ut i dagens största garv. Det är svårt att inte skratta med. Men jag återupprepar frågan, även om jag förstår att den är rätt dum.

Vi sitter där och sträcker ut en hand eller kopp, haha, vad skulle jag kunna göra så mycket annorlunda? Det är inte särskilt komplicerat det vi gör.


Hon berättar att hon möter många som är vänliga, som ger pengar och frågar hur hon mår och kanske erbjuder mat. Hon tror inte att hon är mer utsatt som tiggare för att hon är kvinna, tvärt om.

Det har inte varit några sexuella trakasserier eller så. Snarare är det bra att jag är tjej, folk känner mer för mig än för en kille tror jag.



Hon förklarar att tiggeriet varken är organiserat eller kopplat till någon brottslighet. Marieta har hört de där resonemangen många gånger.

Att det skulle vara någon chef som tar procent av mig eller liknande stämmer inte. Det är jag och Memet som gör det här. Vi håller ihop med andra släktingar som också är här, men det är inte mer organiserat än så.


Alla svenskar är dock långt ifrån snälla mot henne och de andra tiggarna. De skriker åt dem, sparkar på dem och Marieta berättar att folk har spottat på henne flera gånger. För första gången ser jag lite eld bakom hennes ögon.

– Ja gillar inte hur personerna betraktar mig, jag skulle gärna vilja slå dem med något. Inte på riktigt, men det är så det känns, inombords.

Det fanns en man med glasögon som varje morgon sparkade på min kopp så alla pengarna åkte ur. Till slut blev jag förbannad och frågade vad han höll på med. ”Istället för att sparka på koppen – ge mig en krona!” Han svarade med” håll käften”. Håll käften du också, sa jag.


Marieta har lärt sig en hel del svenska under de här sex åren i Sverige, åtminstone så pass bra att hon kan säga ifrån.

Jag liknar min pappa, Regep. De som älskar mig älskar jag tillbaka storhjärtat, men de som behandlar mig illa hugger jag.

Är du farlig?

Haha nej, det är bara ett talessätt, annars hade jag redan suttit i fängelset, säger hon och skiner upp från kind till kind.


– Oftast får man en krona, ibland fem, tio eller en tjuga. Jag kan inte påverka vad de ger, jag är nöjd för det jag får. Varje vecka skickar jag och min man tillsammans ner 1500 kronor med Western Union, det försörjer alla där hemma. Här spenderar vi max 50 kronor per dag.


– När vi är klara på kvällen är vi oftast väldigt trötta. vi orkar inte laga grytor och stora saker så då blir det soppa. Det värmer oss så det känns skönt i kroppen innan man lägger sig. Om jag ska laga en riktig fin måltid till oss här blir det kycklingsoppa, mmm, tjorba, det är en favorit. Det är min mammas älsklingsmat.


Efter måltiden diskar de tallrikarna och slår ihop det lilla gasköket från Ikea och packar in det i en trasig gammal vit skåpbil. Den går inte att köra utan tjänar som någon form av sovplats för Marieta och Memet.

Det är många moment i det hela eftersom man måste packa om med bagaget hela tiden. Det är svårt att somna också, knappt vi sover något alls känns det som. Det är trots allt bättre än att sova på marken, vi håller oss varma.

Hundra kronor kostar det att hålla motorn igång en kall natt. Ute på stan finns det dock inga motorer som håller henne varm, då gäller det att klä sig med många lager kläder.


På dagarna utanför affären hinner hon tänka mycket. Hon tänker på barndomen, hur hon drömde om att bli sångerska. Hon säger sig sjunga riktigt bra och hon gör det gärna. Det blir ofta Manele, traditionell romsk musik, men också Michael Jackson eller Luis Fonsi. Hon börjar nynna på låten ”despacito..”


Mest tänker hon på döttrarna, mamma och pappa. Hon nämner dem ofta och flera gånger tårar sig ögonen. I sex år har hon gång på gång skiljts från sin familj under perioder upp till ett halvår. Hon skulle varit hemma nu, men på grund av Coronaviruset har hon inte träffat sina döttrar sedan i oktober.

Senaste gången jag kände riktig glädje var hemma med familjen i Rumänien. Att få vara tillsammans med mina barn och föräldrar, det gör mig gott i själen. Att få möjlighet att hjälpa dem med vardagssysslor, handla mat och så vidare.


– Pappa gråter alltid mycket när jag kommer hem igen. Han gråter och gråter. Han älskar mig mer än någon annan. Och jag honom. Jag är väldigt lik min pappa. Du ser, nu börjar jag gråta igen. Jag är jättelik honom i mitt ansikte, ja på alla sätt.



– Här är min yngsta dotter. Här på kortet är hon bara en månad gammal. Alla tar hand om henne där hemma. Min dotter är lika gammal som din, påminner Marieta.

Jag kommer inte ens ihåg att jag nämnde Violas ålder, men det ger mig perspektiv på saknaden hon känner.

Livet drar oss isär. Min familj och jag, säger hon.


Till en av döttrarna är dock avståndet ännu längre. Hon föddes i Portugal. Marieta hann amma henne i en vecka men sedan dess har hon inte sett sitt barn. De hade inte pengar nog att stanna i Portugal, samtidigt saknade dottern pass.

Barnet behövde ha all dokumentation för att kunna lämna landet. Pass och certifikat om att jag var mamman. Rumäniens ambassad vägrade hjälpa mig. Det var hemskt.


Marieta blev mer eller mindre tvungen att via sociala myndigheter adoptera bort dottern, idag är hennes dotter fem år och har portugisiskt medborgarskap.

Jag kände mig som en jättedålig mamma såklart. Både jag och min man mådde hemskt illa. Kändes som vi inte åt något på flera veckor,

Vi bara sörjde, vi förlorade ett barn.

– Jag känner fortfarande stor skam över det här. Men trots allt, med facit i hand, var det antagligen det bästa beslutet som gick att ta just då. Hon har det bra i Portugal nu. Bättre än om hon hade följt med mig.


– Hon bor i Portimao vet jag, men inget mer. Jag får inte ha kontakt med dem. Jag har lämnat henne, hon ska leva med en annan familj. Det är bra för henne nu, men en dag ska jag åka dit och leta. Söka efter någon som liknar mig.



David Nilsson Hamne

  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon

© 2020 by David Nilsson Hamne - FocusHamne / Hamne Total Media.
Jovisgatan 6, Södertälje. 08 550 30005.

  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon
  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon