• David Nilsson Hamne

Efter 14 år på gatan fick de ett hem - tills det brann ner.

Jimmy hade efter flera år som hemlös hittat ett boende med sin fru. De flyttade från Helsingborg till Södertälje för att få tak över huvudet och en säng att sova i.

– Vi tog med oss tältet som vi sovit i de sista två åren, man vet ju aldrig vad som kan hända, säger Jimmy.


En februarimorgon några månader senare stod de barfota utanför sitt nya boende, deras nya möjlighet i livet, och såg det brinna ner.



Klockan var runt två på natten. Jag gick upp för att kissa samtidigt som brandlarmet gick i korridoren. Det var inte så konstigt för det brukade det kunna göra, men så kände jag stark brandlukt. Jag blev jätterädd och väckte Jimmy, säger Angel.

När hon väckte mig rusade jag upp och tittade ut i korridoren. Branden stormade rakt ut från dörren bredvid, bara någon meter ifrån oss.


Paret pratar i mun på varandra när de återberättar hela förloppet och Angel visar en brandskada hon fått på ena armen.

Det viktiga var ju att få ut alla från vandrarhemmet. Alla sov. Vi började slå på dörrar, ropade och skrek; Kom ut, kom ut, det brinner!

De boende rusade ut i panik, många utan varken jacka eller kläder och fick se hur brandmännen försökte rädda byggnaden som förutom vandrarhemmet också inhyste vårdcentral och kiropraktorklinik.


Väl ute så insåg Jimmy att det fattades två boenden. Han tog sig tillbaka förbi avspärrningarna och försöker springa in i trapphuset.

Det var rök överallt. Jag satte armbågen framför munnen och försökte ta mig fram men då la någon sin arm på min axel och sa att jag inte ska spela hjälte. Det var polisen. Jag följde med därifrån men sprang sedan runt till baksidan av huset.

Jag tog mig fram och kunde banka på deras vägg och skrek att det brann.

Paret i lägenheten kunde inte ta sig ut via korridoren utan kastade en stol genom fönstret och ställde sig sedan på fönsterblecket medan lågorna slet i byggnaden. Brandkåren kunde hissa upp en stege och plocka ner dem från huset, berättar Jimmy.

Den här upplevelsen alltså, nog för att jag varit hemlös, men det här var det värsta någonsin, det här önskar jag ingen annan.

Ingen omkom i branden, något som kunde slutat annorlunda. Flera av de som bodde på vandrarhemmet hade bakgrund som hemlösa, med andra ord var det mångas trygghet som brann upp den natten. Tillhörigheter, pengar och drömmar.


Angel och Jimmy var hemlösa när de träffades för ungefär tre år sedan. Angel växte upp i Luleå och bodde sedan 18 år i Umeå där hon fick barn och hade arbete. Hon tycker det är jobbigt att prata om vad som hände sen, hon har varit nervös inför intervjun, vill inte gå in på detaljer men gör ett försök att berätta så mycket hon orkar.

Jag undrar faktiskt själv vad som hände. Jag har ingen logisk förklaring till hur allt kunde bli såhär. Det jag minns som starkast var att socialtjänsten ringde på dörren en dag. Det var sex personer som ville in i min lägenhet.

Efter de åkte satte jag mig i barnens sängar, luktade på deras kuddar, kramade deras nallar och grät. Jag saknar dem fortfarande så mycket.


Angel klarar inte av att förklara varför socialtjänsten tog barnen. Allt är ett stort trauma.

Efter att barnen försvann har hon aldrig haft tid att bearbeta, förstå och rätta till saker. Hon hamnade på gatan ganska omgående.

Barnbidragen och andra stöd försvann. Pengarna som jag hade räckte inte till att betala hyran. Tre månader senare var jag hemlös.

Hon lämnade lägenheten och allt annat bakom sig. Familjelivet, sakerna och barnen har hon aldrig fått tillbaka.

Det finns inget värre som kan drabba en människa, att bli av med sina barn och hamna på gatan. Man går ute och fryser och vet inte vart man ska ta vägen, vart man ska sova. Jag var helt utelämnad, letade efter varmast möjliga ställe, men det var ändå så kallt.


Soprum och trappor gav henne skydd under natten.

Jag la mig på tidningar och kartonger, det var det enda jag hade, förutom minnesluckor. Jag minns nästan inget men kommer ändå ihåg att det var så otroligt kallt. Det var hemskt.

Nej nu klarar jag inte av att prata mer. Jag måste gå in. För snart sitter jag här och storgråter.


Innan hon säger adjö berättar hon att en kompis i Stockholm tillslut kunde inhysa henne på en soffa, vilket räddade henne från gatorna ett tag innan hon träffade Jimmy.


Jimmy frågar om han får ta en cigg. Inga problem säger jag samtidigt som han sätter sig bredvid mig på parkbänken vid en av Södertäljes många fontäner. Han hade varit hemlös i fjorton år när han fick chansen till ett långtidskontrakt på vandrarhemmet som brann ner.

Korten på barnen, det är det som gör mest ont, de får vi aldrig igen. Vi hade också två muggar med bilder på barnen. De exploderade av värmen, säger Jimmy.

Några av våra saker är kvar där, fyllda med brandrök eller vattenskadade, men det viktiga är såklart att vi har våra liv i behåll.


Jimmy skrattar mycket, blickar gärna framåt mot allt han vill göra och livet han vill leva.

Vi har haft det rätt tragiskt på vägen hit, vi har gått igenom så mycket för att hitta den där tryggheten. Nu försöker jag stabilisera mitt liv.

Han hade en bra uppväxt i Helsingborg, började sedan arbeta på lager och gifte sig med sin tidigare fru. Därefter gick det utför. Förhållandet blev destruktivt och påfrestande. Efter att de skildes kunde han inte hålla ihop det. Han började dricka alkohol och sedan blev det droger.


I samma veva blev Jimmy osams med sin privata hyresvärd som bokstavligen kickade ut honom efter han börjat ställa krav på standarden i lägenheten. Det var mögel och massa sånt. Han gillade inte när jag ville se förändring.

Socialjouren och andra lovade guld och gröna skogar ”vi ska hjälpa dig, stötta dig” och så vidare men inget hände. Ingen verkade vilja hjälpa mig. Jag fyllde i alla papper som man skulle men inget hände.

Han sov i trappor, under broar och på centralstation. Letade skydd på natten och mat på dagen. Ett rent helvete, säger han och försöker förklara känslan.

Det är en slags bubbla man går in i, man stänger in sig eftersom det är en sådan psykisk påfrestning, man vet inte vart man ska ta vägen, vad man ska göra. Så hemsk är känslan.

Jag försökte ta mitt liv fem gånger, jag mådde dåligt av allt, inte minst av alkoholen och drogerna. Samtidigt var drogerna ett sätt att överleva, man klarar inte hemlösheten annars. De dämpar också hungern och kylan.

Åren gick. Jimmy blev äldre, precis som barnen, som han aldrig träffade trots att de levde i samma stad. Han fann ingen kraft att förändra sitt liv när varken folk eller institutioner ville veta av honom. Vilken arbetsgivare hade velat ge honom chansen? Vilken hyresvärd? Efter många år insåg han att den enda vägen upp var att falla ännu djupare.


Jag proppade mig full med så mycket narkotika jag kunde och tog mig till socialtjänstkontoret i Helsingborg. Jag skrek, kröp och bad om att få hjälp samtidigt som svetten forsade ner från mig. Då la de in mig. Jag fortsatte sen tjata om tak över huvudet och tillslut ordnade de ett skyddat boende.


Boendet var dock ingen höjdare, de hade lovat att det skulle vara drog- och alkoholfritt. Men det var raka motsatsen enligt Jimmy, men han kunde åtminstone låsa en dörr om sig och ha tak över huvudet.

Strax därpå träffade jag min vackra fru, via facebook den 19 mars 2018, säger Jimmy och betonar datumet.


Dessvärre fick de inte bo på boendet tillsammans, men Jimmy, som nu började må bättre, fick en idé. Han köpte ett tält. Under ett par lager tyg bodde de i två år innan en väninna till Angel ordnade en plats till dem på vandrarhemmet i Södertälje.

Jimmy är drogfri idag. Men nikotinet fortsätter han med. Någon belastning måste man ju ha, förklarar han och tar en cigg till.

Nytt boende är ordnat, åtminstone tillfälligt. De fick plats på ett annat vandrarhem där de har ett eget litet rum. Men det är mycket spring och liv på nätterna. De känner sig otrygga.

– Jag tänker inte klaga. Jag och min fru kan låsa dörren, lägga oss i en säng, krypa ner under täcket och titta på tv. Det är den skönaste känslan jag haft på länge. Helst kollar vi på Simpson och någon bra film. Vi kopplar av, myser och säger att vi älskar varandra – det är det viktigaste.

Apropå Simpson och TV. Vad är meningen med livet, egentligen?

Ja du, alla har sina mot- och medgångar, jag kan inte svara på det. Jag tror att man kan styra livet, sitt eget öde. Många gånger har jag reflekterat över att de flesta inte förstår att det faktiskt är möjligt att hamna i en situation som hemlös. Det kan drabba vem som helst.

Nu ser jag mig själv brinna för livet igen, älskar att känna gnistan i mig när man hälsar på någon och den andre hälsar tillbaka. Det gör mig glad att jag lever. Samtidigt är jag inte rädd för döden, eller jo lite är man väl egentligen. Jag hoppas att själen svävar till ett bättre liv än det här.


Självmordstankarna han hade kom när paniken spred sig i kroppen över hemlösheten och det faktum att ingen verkade kunna hjälpa honom.

Jag bara frös, hade tappat självkänslan och var trött på mig själv. Det som räddade mig var att jag började tänka på mina barn. Trots allt har jag lärt mig att tycka om mig själv.

Det är också barnen som fattas honom mest idag. När han ordnat ett eget boende ska han kräva sin rätt till att få träffa dem.

Man kan tycka det vore en mänsklig rättighet att få umgås med sina barn, men trots att jag inte träffat dem på tretton år är de mitt liv. Jag hade gjort allt för att få chansen att krama om dem och säga att jag älskar dem.


Du har en viss trygghet nu i vandrarhemmet med din fru. Samtidigt, när du rör dig på stan så passerar du hemlösa som lever det liv du hade förut. Vad tänker du då?


En tystnad följer. Jimmy tittar med lång blick över min axel och säger;

Jag ser mig själv stå där bredvid dem, liksom lite i bakgrunden.


David Nilsson Hamne



Texten tillägnas diakonen Eva Johansson som hjälpte oss att hitta flera av våra intervjupersoner. En viktig person för många utsatta i Södertälje. Eva gick bort i våras i sviterna av Corona.



Fotnot. Jimmy har inte gått att nå sedan intervjun är gjord. Vi vet inte hur det gått med att hitta fast bostad. Vet du var han är, kontakta oss gärna, david@hamnetotalmedia.com