• David Nilsson Hamne

Från direktör till oönskad - Nu ler Ghassan igen.


Ibland blir framtidsdrömmar dess raka motsats.

– Varje måndag mådde jag dåligt när jag skulle fylla i det där pappret till socialen. Jag skulle tala om vad jag köpt, ätit, ja allt. Man upplever sig styrd. Man känner sig som en nolla.


I en gammal uppfräschad lokal i Geneta är det full aktivitet en måndagskväll. Folk sitter och spelar brädspel, kort och samtalar. Här möter vi 65-årige Ghassan Said.

– Välkommen David!

Ghassan och jag pratar olika språk, trots det blir jag lätt charmerad av hans karisma. Med stora varma händer, ett brett leende och rosiga kinder hälsar han på mig. Det är nästan så jag känner mig lite speciell. Jag förstår varför det är så många som pratar gott om honom.

– Vill du ha lite att äta sen? Innan jag hinner svara fyller han snabbt i. ”Det är jättegott” samtidigt som han gestikulerar med händerna. Jag inser att jag inte har något val.

Hans svenska är begränsad så dottern Sandy sitter ned med oss i sofforna på kansliet och hjälper till med översättningen.

"Restaurangen jag hade i Strängnäs låg jättebra placerad. Massor med kontor och arbetsplatser runt om. Det var min dröm, mitt mål, att driva den" Säger Ghassan. Vi återkommer till det. Jag ber honom Istället starta sin berättelse från början.

Han växte upp i provinsen Al Jazire i Syrien. Han beskriver barndomen som lycklig. Han hade åtta syskon och massor med kompisar som lekte hela dagarna. De idrottade också i den föreningen hans föräldrar var med och startade med samma namn som provinsen. Sandy har hört Ghassans barndomshistorier förr.

– Ibland när pappa berättar kan jag känna; Gud va synd att min dotter aldrig kommer få uppleva det där. Det enkla. Man hade inte lika häftiga leksaker utan var tvungen att fantisera mer och komma på lekar. De verkade ha haft riktig glädje, säger Sandy.


I slutet av tonåren lämnade han dock den trygga barndomen bakom sig och började studera på universitet i Damaskus, tillsammans med en rad andra killar från hemstaden.

– Vi gjorde allt själva. Tvättade, handlade mat och städade. Man var så glad att man inte bekymrade sig . Vi såg till att ha kul tillsammans när vi gjorde de där sysslorna. Efter studier var det dags för den ökända, treåriga och obligatoriska militärtjänstgöringen. Men Ghassan hade tur. Redan efter några månader fick han en administrativ roll. Inte nog med att han slapp de hårda fysiska prövningarna, det blev även en språngbräda in i resten av livet.

När han var klar med militärtjänstgöringen 1977 fick han ett administrativt arbete på en stor elfirma i hemstaden, det gick bra och han avancerade snabbt. Efter tre år var han ansvarig för 400 anställda. Ghassan blev direktör och VD:n Aram Salibas högra hand.

– Han kände tillit till mig, vi blev goda vänner och våra barn lekte tillsammans. Det var också därför han sen bad mig följa med till Tartus, säger Ghassan.

Aram Salibas framgångar i näringslivet gav honom möjlighet att bli guvernör i kustregionen Tartus. Ghassan följde med och blev byrådirektör åt guvernören år 2001. Fyra år senare var dock äventyren med Saliba över då guvernören slutade. Ghassan blev ombedd att stanna kvar men han gillade inte den nya guvernörens tveksamma metoder.



Ghassan sa upp sig och det blev slutet på ett liv som direktör och chef. Nu började ett annat.

– Min frus föräldrar och syskon kom till Sverige redan 1986 när de flydde från inbördeskriget i Libanon. De rekommenderade mig och min fru Ghana att komma hit med familjen. Jag besökte Sverige flera gånger för att bilda mig en uppfattning. Jag gillade det jag såg och det kändes också rättvist mot Ghana att flytta.

Samtidigt medger Ghassan att det var en stor chansning. Från ett tryggt välbetalt liv i Syrien till en okänd tillvaro.

– Självklart var det inget lätt beslut. Men Sverige kändes rätt för vår nästa fas och vi flyttade hösten 2005.

Lite mer än ett år senare började Sandy på Uppsala Universitet för att studera till civilingenjör inom kemi, vilket hon arbetar med idag. Hennes bror började gymnasiet i Sverige och är idag delägare i en mäklarfirma. Frun Ghana började också gymnasiet, som 40-åring.

– Min plan gick ut på att lära mig svenska och sedan satsa mina sparade pengar i ett eget företag, säger Ghassan och fortsätter.

– Tillsammans med två andra delägare köpte vi en restaurang i Strängnäs. Ett år senare gick den i konkurs, för samtidigt som vi startade upp började verksamheterna runt om att läggas ner och underlaget för lunchserveringen fanns inte kvar. Vi hade extrem otur helt enkelt.


Nästan alla investerade sparpengar försvann i restaurangen på ett år, tillika hans plan i sitt nya land. Samtidigt gick Sverige djupt ner i finanskrisen.

– Precis när jag kom hit så hade jag jättemycket energi och ambitioner, jag ville göra massor med saker. Hela mitt mål var att komma hit och driva ett framgångsrikt företag.

Men det blev tvärt om. Han erhöll a-kassa och socialbidrag i omgångar. Han och arbetsförmedlingen ordnade praktikplatser men när provtiderna var slut var alltid svaret – Du är för gammal.

– Jag testade allt, även sånt jag inte tyckte om, oavsett fick jag alltid samma svar. Allt jag oroade mig för innan flytten blev verklighet.

"De här åren var jättejobbiga. Jag kände mig som en nolla. Jag försökte läsa svenska på komvux i några år men det blev en chock för mig hur svårt det var att lära sig språket när jag inte hade några svenskar att prata med."

Sandy berättar att hennes mamma också hade svårt att hitta arbete. Hon led dock inte lika mycket som sin man, mentalt klarade hon av att gå hemma och ordna med hushållet.

– Jag däremot, jag ville åka tillbaka till Syrien, klarade inte av att vara i Sverige utan jobb. Jag ångrade verkligen flytten hit, säger Ghassan.

Till slut blev han anställd som personlig assistent och det började kännas lite bättre. Men företaget var det numera ökända assistansbolaget som lurade landstinget på miljonbelopp. – Helt plötsligt fick jag ingen lön längre och efter två månaders gratisarbete kunde jag inte jobba kvar.


Året var 2010, mitt i all bedrövelse såddes ett nytt frö.

– Några av mina vänner från Syrien hade också flyttat hit. Här i Sverige är livet stressigare på något sätt. Alla blir plötsligt upptagna med sina egna sysslor och arbeten så vi träffades sällan. Tillsammans med Jean Kalayli och några andra vänner från hemstaden ville man ändra på det här. De ville att folk skulle börja umgås igen - så de startade en förening. Eller rättare sagt, man återupptog den förening som Ghassans pappa var med att grunda i Syrien nästan hundra år tidigare. Jazire Familjeförening var pånyttfödd - i Sverige.

– Från början var vi 25 familjer i föreningen, nu är vi 190 familjer. Vi är totalt 780 medlemmar här i Södertälje.

Ghassan berättar vilket genomslag föreningen har haft, och vilka svallvågor den startade. Numera finns det lokala Jazireföreningar i Stockholm, Norrköping, Eskilstuna, Linköping och Borås.

– Men det räcker inte. Sedan har vi startat föreningar utomlands också. En i Tyskland, Holland och Belgien. Men huvudföreningen är här i Södertälje.

Dottern Sandy skrattar.

– Det är som ett franchisebolag de har startat. Tänk om pappa ändå kunde tjäna pengar på det här.

– I samband med att jag startade föreningen så blev allt så mycket bättre, visserligen inte ekonomiskt, men psykiskt. Jag kunde börja investera mig själv i något, engagera mig i igen, säger Ghassan som har varit ordförande sen starten.

– Vi försöker vara duktiga på att göra det familjärt, det är nyckeln till framgång, samt att vi också har olika aktiviteter anpassade efter respektive grupp. Redan 1946 i Syrien hade vi damlag i volleyboll, basket och pingis.

Idag är det svårare att få tjejer att idrotta men de har andra aktiviteter i föreningen, liksom för män, barn och ungdomar.



Jazire anordnar bland annat föreläsningar. Det kommer föreläsare från kommunen, polisen, ABF och Svenska Kyrkan med flera.

– De två sistnämnda har hjälpt oss mycket, bland annat med att söka pengar för att kunna betala lokalhyran samt sköta föreningen på det sätt man gör här i Sverige.

– Ibland bjuder vi även in de politiska partierna. Det är ett sätt att få ungdomar att engagera sig och börja påverka samhället. Vi vill att de ska vara aktiva, inte att de hamnar utanför som några av oss äldre.

"Syrien är inte deras land, det är Sverige. Vi vill att ungdomarna ska integreras. "

Man behöver inte ha kopplingar till Syrien för att bli medlem utan alla är välkomna, poängterar Ghassan. Den överväldigande majoriteten av medlemmarna har dock rötter i mellanöstern.

Alla som har varit ideellt engagerade i föreningslivet vet hur mycket tid det krävs för att få saker att bli bra. Jag frågar hur ofta Ghassan är på plats i klubblokalen. Dottern Sandy tittar på mig utan att förmedla frågan vidare, och säger.

– Du borde fråga hur ofta han är hemma istället! Ghassan skrattar igen.

– Han är här sju dagar i veckan, nästan hela tiden. Det här är hans liv, säger Sandy och Ghassan fyller i:

– Jag får sådan glädje av Jazire och att vara aktiv här. När jag går från kontoret ut i samlingslokalen och ser folk sitta här på kvällarna och vara glada, då känns det fantastiskt inom mig. Den känslan lever jag på idag.




David Nilsson Hamne

  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon

© 2020 by David Nilsson Hamne - FocusHamne / Hamne Total Media.
Jovisgatan 6, Södertälje. 08 550 30005.

  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon