"Jag gråter jättelätt, om jag hör musik som berör så kommer jag lyssna på låten om och om igen samtidigt som jag gråter. Det måste finnas vetenskapliga skäl till varför vi blir så pass berörda av musik." Säger världssångerskan Faia Younan.
Aleppo Citadell räknas som en av de äldsta fästingarna i världen, beläget på en kulle reser den sig över staden. Platsens historia går tillbaka mer än fem tusen år. Här har Amoriterna och Perserna haft sina högkvarter. Så också Greker och Romare. Platsen har invaderats av Alexander den store och sedan av de muslimska Umayyaderna. Fästingens nuvarande utseende grundlades under medeltiden av Saladins son Al-ahr al-Ghazi.
Innanför de ljusa kalkstensmurarna fanns palats, moskéer, bad, samt en stor utomhusteater. Efter en lång belägring under det Syriska inbördeskriget fylldes teaterns läktare åter med människor den 24 september 2017. Som blott andra artist sedan krigets utbrott stod Faia Younan redo att gå upp på scen.
– Jag har aldrig känt den där känslan tidigare och kommer nog aldrig känna den igen. Jag gick upp på scen inför nästan sjutusen personer som bara ville sjunga, skrika och finnas till. Folket där längtade efter livet.
När Faia Younan lämnade sin barndomsstad femton år tidigare hade hon aldrig kunnat ana att hon skulle återvända som en hyllad sångerska inför fullsatta läktare.
– Minnena är magiska från konserten. Allt var nytt för alla efter många år av krig, inte minst för mig. Vi sjöng och grät tillsammans.
Vi träffas på ett kafé i Södertälje. Hon tar fram sin telefon och visar en video från kvällen vi pratar om. Citadellet bubblar av liv, det är fyllt till bredden och där står tjejen som slog igenom på Youtube och sjunger.
Ni kanske kommer ihåg hur det under första hälften av 2010-talet talades om en tjej från Södertälje som började nå miljonpublik på youtube genom att sjunga och spela elpiano. Genomslaget blev stort och runt 2015 bestämde hon sig för att satsa på musiken och Faia flyttade till Libanon.
– Där kan jag vara nära Syrien samtidigt som det är en plats där musikbranschen är etablerad, med många producenter och musikstudios, ja hela mitt team bor där.
Idag är hon en världsartist, hennes publik finns över hela världen men då hon sjunger på arabiska är hon inte känd för alla och är relativt okänd i Sverige. Hon började året med en konsert i Dubai, sedan Paris och därpå Tunis, så fortsätter det sedan hela våren. Hon kommer inte släppa något nytt album i år men antagligen några singlar. Det viktigaste för henne är dock att få sjunga live.
– Innan jag går upp på scen känner jag adrenalinet och hur blodet pumpar i kroppen. Det är som att vara både fokuserad och rastlös på samma gång, en märklig känsla.
– Att stå på scen är "the real thing" för mig. När man är live så är jag där tillsammans med andra och de sjunger med. Det är magi för mig.
Hennes första singel, Ohebbou Yadayka, släpptes 2015, då var det fortfarande tunga strider i Aleppo. Samtidigt fick hon ett brev från en flicka som var fast i staden: ”Jag sitter hemma, bomberna faller utanför huset. Jag skruvar upp volymen på din låt så att smällarna inte hörs. Det gör mig lugnare.” – Den här tjejen berörde mig verkligen. Musik kan inte stoppa bomberna men den kan ge hopp som får en att vilja vakna dagen efter och fortsätta leva.
För den som inte förstår vad Faia menar är det lätt att googla: ”Aleppo before and after the war”. En vacker stad blev till ett dammigt stenskelett, tiotusentals har dött och miljoner har flytt. Några har dock stannat kvar och överlevt. Utan någon fysisk plats att fly till har de behövt ta skydd djupare i sig själva, där vill Faia finnas för dem.
– Kraften med musiken är förmågan att kunna förändra med något fredligt. Folk har olika åsikter om sånt här, ”art is for art” är det vissa som säger, musik ska inte alltid behöva belastas med en massa mål. Samtidigt tycker jag att musiken har väldigt djupa lager. Kraften som finns i ton och text kan belysa de mörka sidorna i vår värld och göra de ljusare.
Faia bodde i Aleppo tills hon var elva år, sedan flyttade hon till Sverige då hennes föräldrar kom hit för att starta upp affärsverksamhet. Till sitt nya land bar hon glada minnen av sitt förra.
– Du vet hur allt är sådär oskyldigt som det är när man är barn. För mig är Aleppo associerat med ett varmt hem, en mysig plats, där allt var som det ska.
När inbördeskriget började studerade hon på högskola i Skottland. Hon och systern var ute på stan och råkade av en tillfällighet se tv-nyheterna som visade hur Aleppos gamla medeltida marknad stod i lågor.
– Marknaden var åtta hundra år gammal, det var allas vår historia som brann upp. Något som stått så länge ska inte kunna försvinna på en dag.
För Faia bidrog händelsen till en slags existentiell kollaps som startade många nya tankar om livet.
– Det blev en chock. Min lilla stad som jag kunde rymma till i mina tankar för att känna mig trygg, den staden stod nu i lågor och var ”all over the news”.
När hon pratade med bekanta som var kvar i Syrien försökte de lugna henne. De sade alltid att alla mådde bra och att de var utom fara.
– Jag insåg med tiden vilka hjältar de var – och är än idag!
Den nu 27-åriga musikstjärnan har miljontals lyssnare. Hon saknar inte sitt gamla ”lugnare” liv, eller rättare sagt, hon delar inte in sitt liv i ett före och efter. Hon gör allt för att fortsätta vara den person hon alltid varit även om det kan vara svårt ibland.
– I arabvärlden blir folk förvånade när jag går ut i mjukiskläder och bara softar. När jag får sådana reaktionerna blir jag själv väldigt förvånad. De har målat upp en bild av att en artist ska vara en stjärna. Jag tänker tvärt om, i slutändan väljer man själv vem man vill vara, man har mer frihet i det än man tror, säger Faia.
– Jag blir som gladast när en person kommer fram och vill prata om min musik, hellre det än när någon vill prata om mig. Det är musiken jag fokuserar på inte att vara en kändis. Det är mina sånger som är stjärnorna, inte jag.
Faia skrattar till igen och ursäktar sig för tionde gången.
– Jag tycker så synd om dig som ska behöva skriva av den här intervjun, jag tycker jag har så svårt att förklara vad jag menar.
Hennes osäkerhet till trots, att uttrycka sig är en av hennes starka sidor, både i tal och musik. Faia medger att hon är glad för möjligheten hon fått, att hon har en röst utåt som folk lyssnar på, något som är få förunnat. Med den möjligheten följer dock krav och granskning kring vad man säger och gör.
– Jag tänker om och om igen kring hur det jag skriver och gör ska uppfattas. Jag vill bara påverka människor positivt och funderar alltid tio gånger innan jag publicerar något på exempelvis facebook.
– Ibland kan folk ge mig skyldigheter jag inte kan leva upp till. Om det hänt något stort och jag inte har publicerat en kommentar så hör folk av sig: ”Men varför har du inte yttrat dig om det här?!” Jag kanske inte har haft tid eller ens hört talas om vad som hänt. Ibland blir det stressande men samtidigt väger ändå fördelarna över. När man har en skyldighet så har man också chans till att påverka och förändra.
Att komma hem till Södertälje är ett sätt att skärma av och varva ner. Hon får träffa föräldrar, släkt och vänner samt lägga arbetet åt sidan.
– För mig är det känslan av att vara fri. Södertälje är en stad där jag har många personliga relationer. Jag trivs här på många sätt.
– Södertälje har spelat en stor roll för hur jag är som person. Visst, alla städer formar den som bor där men Södertälje är ett så annorlunda och speciellt ställe.
– Jag tror den mångfald som finns här är unik. Lärare, klasskompisar och alla andra kommer från många olika platser på jorden. Jag tror det berikar oss utan att vi kanske tänker på det. Jag älskar Södertälje.
Faia berättar om en musikvideo hon spelade in vid Maren i centrala Södertälje i samband med en antirasistisk manifestation. Hon får ofta kommentarer över videon från folk som aldrig varit där. ”Wow vilket fint ställe, var är det?” – It's my hometown in Sweden, brukar jag svara lite stolt. Det var också här jag la upp mina första covers på youtube och det var här jag fick mina första jobb. Det är min comfort zone som jag alltid kommer tillbaka till. Aleppo och Södertälje – det är mina städer.
Faia är en tänkare. Det märks ganska snart när man pratar med henne att hon redan grubblat på saken man frågar om. En trend hon oroar sig för är den allt mer påträngande digitaliseringen.
– När jag pratar med mamma om något och hon säger ”förlåt, jag förstår inte vad du menar nu” så blir jag tyvärr irriterad, ja på gränsen till arg. Det beror på de här maskinerna vi kommunicerar med hela dagarna, de förstår oss så exakt. Telefonerna exempelvis. När vi säger ”cancel” så blir det ”avbryt” och när vi säger publicera så blir det så. Sedan går vi runt i samhället och kräver samma lydnad av människor. Det går inte. Vi människor har så många fler lager av olika saker. Det är jag allvarligt talat rädd för, att vi vänjer oss för mycket vid denna sköna moderna värld som är alldeles för perfekt.
En annan sak hon tänkt på mycket sista tiden och som gnager på hennes samvete är kontrasten mellan att leva i västvärlden jämfört med andra platser.
– Här ska man fokusera på sig själv, ”feel good, eat good, love yourself”. På sätt och vis är det bra, det får folk att uppnå sina mål och vara drivna. Å andra sidan, hur kan man vara lycklig när så många andra inte ens har chansen att leva sitt liv, säger Faia och resonerar vidare.
– Jag som har vänner och släktingar i ett krig får skuldkänslor för att jag inte är där. Med det sagt tycker jag det är fel. Vi i Sverige lever generellt ett bra liv och det är så det ska vara, inget vi ska skämmas för.
Hon tar upp de berömda tillfälligheterna. Hennes föräldrar kom hit 2003, tack vare det klarade sig Faia från kriget och fick ett tryggare liv överlag. – Jag brukar säga att jag är en kämpe, men jag är inte i närheten av att kämpa som de som är kvar i Syren. Jag tar mina kamper på ett förhållandevis lyxigt sätt. Jag flyger till konserter i Dubai och Paris för att låta världen höra om hur det är i Syrien. Samtidigt vet jag att om jag inte hade varit syrier med svenskt pass hade det jag inte ens haft möjlighet att flyga och sprida mitt budskap.
Man behöver inte förstå vad hon sjunger på arabiska för att fatta vad hon vill förmedla. Det är lidelse men samtidigt en stolthet. Hon säger att hon längtar, som så många andra människor på jorden, efter fred och att alla folk ska ha samma möjligheter.
– Vi är trots allt födda lika, allt annat är ”man made”. Jag längtar efter den rättvisa och jämställda världen. Jag ser det ljuset omkring oss även om det försvinner ibland.
David Nilsson Hamne
