”Han tog livremmen och slog mig med det hårda spännet mot min hals. Skolfröken frågade vad som hänt när hon fick se märket, jag skyllde på en snöboll, jag erkände inget, jag skämdes för att ha blivit utsatt för det där. Han slog mamma också.”
Senja Vrankovic är 64 år, bor på Grusåsen i Södertälje och arbetar inom socialpsykiatrin. En stark kvinna, till synes självsäker, kraftfull, bestämd men har lätt att le och skratta. Hon är också bra på att dölja allt det hon nu ska berätta.
– Hade jag inte haft min dotter och mina barnbarn vet jag inte var jag hade varit idag. Just mina barnbarn gör mig hel som person.
När hon var två år bestämde hennes föräldrar att de skulle fly från det stängda Jugoslavien. Pappan startade ensam och planen var att han skulle möta upp Senja och hennes mamma i Italien. De kom dock inte så långt. Hennes mamma blev arresterad så hon och dottern sattes i häkte. En dag senare lyckades de lura polisen och smög ut bakvägen.
– Mamma och jag gjorde sedan ett nytt försök att korsa gränsen. Det var taggtråd överallt och patruller med schäferhundar där ute i mörkret. Min mamma sa till mig att vad som än händer får du inte säga ett ljud – Då får du inte träffa pappa igen. Enligt min mamma sa jag inte ett ljud.
Sönderrivna av taggtråd togs de om hand av italiensk sjukvård när de hade korsat gränsen, efter en tid på sjukhus hamna de sedan i flyktingläger. Samtidigt uppdagades det för mamman att pappan stuckit från familjen. Han var redan i Tyskland. Till slut hamnade han i USA.
– Mamma mådde fruktansvärt dåligt av allt som hänt. Hon klarade inte av mig. Tack och lov var det alltid någon där som tog hand om mig, jag minns en tant i lägrets matsal som råkade vara en släkting till mig.
Med tiden fick hennes mamma småjobb i Italien och de bodde i en liten lägenhet. Under en tid med fabriksarbete bodde Senja hos en tant på dagarna.
– Hon slog mig väldigt mycket, bara mig, aldrig hennes egna barn. Jag åt för mycket tyckte hon. Min mamma fick reda på det och blev ursinnig och bokstavligt talat spöade upp henne.
Utan barnvakt blev Senja istället lämnad ensam på dagarna av sin mamma. Som treåring inlåst i ett rum.
– Jag minns att rummet hade ett jättestort fönster där jag satt hela dagarna och titta ut på de andra barnen som lekte. Det var fruktansvärt, säger Senja med stadig röst.
Vi träffas i min fotostudio i centrala Södertälje. Jag har bullat upp med kakor och frukt, men sötsuget uteblir för oss båda. Senja berättar, utan paus, om sin uppväxt på ett häpnadsväckande starkt sett.
Som fyraåring kunde de till slut lämna Italien. Det svenska företaget SKF sökte arbetskraft i utlandet och mamman tackade ja och de flyttade till Göteborg.
– En av männen hon träffade i Göteborg var elak och slog mig upprepade gånger. Jag minns hur jag vid ett tillfälle hade sönder en leksaksgitarr. Då tvingade han mig att gå ut på innergården där vi bodde, sätta mig på knä inför alla grannar för att högt och tydligt be gud om ursäkt så alla kunde höra. Det var såklart väldigt traumatiskt.
I Sverige fick hon också en lillasyster som hennes mamma fått med en man hon träffade på resan upp till Sverige.
– Jag är tacksam mot min kära lillasyster som på olika sätt ofta räddade mig från att bli slagen.
Samtidigt erbjöd inte ens hennes mamma en trygg famn.
– Nej. hon slog mig också. Till slut sa jag till mamma; ”Slå du bara, slagen gör inte ont längre, det som gör ont är att du slår mig”.
Senja träffade sin morfar för första gången när hon var nio år. En man hennes mamma pratat illa om hela barndomen men som samtidigt var högt utbildad, litterärt skicklig och som gett ut flera böcker. Det var också han som berättade familjens stora hemlighet för henne. ”Senja du har en storasyster”.
Kvar i Kroatien hos hennes farföräldrar lämnade hennes mamma sin äldsta dotter dagen då de flydde. Plötsligt föll en pusselbit på plats. Varför hennes mamma alltid blev ledsen under högtider och varför blonda flickor ibland kunde få henne till tårar.
Senare samma år bilade hela familjen, inklusive morfar, ner till Kroatien för första gången sedan de kom till Sverige.
– Jag längtade mycket efter min syster som inte ens var två år äldre än mig. Jag funderade mycket på om vi skulle vara lika. När vi kom fram till farmor och farfar kommer det ut en långskånk med ljust hår som såg ut som min raka motsats. Jag tänkte ”Vafan är det här, är det hon!?”. Vi tittade på varandra en lång stund och sen föll vi i varandras armar. Vi grät och grät. Det tog inte slut. Alla grät.
– Vi blev syskon på en gång. Vi slogs och tjafsade, badade, lekte och pallade vindruvor, trots att vi hade egna hos farmor och farfar.
– När vi kivades med varandra kunde mormor säga till mig. ”Du får vara snäll mot henne, hon har inte haft varken mamma eller pappa”. ”Vadå, sa jag, det kan ju inte jag ro för”. Trots att storasystern blivit övergiven av båda sina föräldrar drog hon antagligen vinstlotten. Hon hade ett tryggt hem och hade klarat sig från psykiskt och fysiskt misshandel. – Hon hade tur att bli lämnad kvar och det håller hon med om idag, säger Senja.
Efter det känslovarma mötet och flera fina dagar tillsammans skildes systrarna återigen när det var dags att åka hem. Mamman ville inte ta med sig storasystern. Istället fick de fortsättningsvis ses på somrarna innan hon kom hem till Sverige som 17-åring. Idag bor hon i Göteborg och systrarna har tät kontakt.
Trots allt Senja utstått med sin mor så verkar hon inte känna något hat, utan har en form av förståelse. – Hon föddes 1936 och växte upp när bomberna föll. Mormor sa alltid; ”Du ska inte vara arg på din mamma, hon är inte som man ska.” Sen har jag fått reda på att hon, mormor alltså, på något sätt drogade ner mamma och morbror som små för att de skulle vara lugna när mormor och morfar jobbade.
Under tiden i Göteborg minns Senja hur en läkare kom hem en gång för att ge sprutor till hennes mor. Vad det var i dem var hon för liten för att förstå men det hade stor inverkan på hennes mor.
– Mamma sa ”imorgon kommer jag inte komma ihåg något från ikväll”. Den mamman jag fick den kvällen läkaren varit där var den mest älskvärda jag någonsin haft.
– Då sjöng hon alla italienska sånger, jag låg i hennes famn och myste och jag minns hur jag fråga; ”Mamma är du verkligen säker på att du inte kommer ihåg det här imorgon?”. Nej, sa hon och jag frågade igen; ”Är du verkligen riktigt säker?”. Jag låg där och njöt och hoppades. Då var hon den mamman man alltid hade längtat efter.
Dagen efter mindes mamman mycket riktigt ingenting och allt var som vanligt igen. Hennes mamma blev sedan tablettmissbrukare, hamnade på psyket och fick elektriska chocker. Senja tror aldrig att hon och syskonen någonsin förstod hur sjuk hon var.
– Bakom allt så finns det förklaringar till varför man beter sig som man gör. Jag har slagit min dotter en gång när hon var tre år, jag gav henne en örfil, direkt efter det ringde jag BUP och anmälde mig. Jag gick dit omgående och pratade om det här: ”Jag vill inte vara sån, jag är rädd att jag kommer göra likadant som min mamma.” Efter det har jag aldrig rört min dotter igen.
När Senja var 12-13 år gick hon till slut till skolsköterskan, klädde av sig kläderna och visade hur hennes kropp såg ut. Hon skämdes men nu klarade hon inte av att hålla det inom sig längre.
– ”Jag vill inte gå hem något mer” Sa jag till skolsystern.
Här började hennes resa runt om på barn- och fosterhem. Efter det bodde hon aldrig hemma igen även om hon hade kontakt med sin mor.
– Under den här tiden blev jag en allt mer vilsen liten tjej, kände mig totalt övergiven mådde fruktansvärt dåligt och kände mig verkligen oönskad.
Det fanns ett forum där folk trodde på henne. Senja spelade handboll och var en av de mest lovande spelarna i Göteborg för sin ålder.
– Tack och lov kunde jag spela handboll. Jag vann skytteligan i serien jag spelade. Idrotten var räddningen under den här perioden. Helt avgörande för att jag skulle orka.
Trots handbollen kände hon sig färdig med Göteborg och alla dåliga minnen. Efter en rekommendation sökte hon sig som sextonåring till ett hem på andra sidan landet, Edersta Lanthem utanför Gnesta. Då var hon 16 år.
– Jag kände mig så inlåst tidigare men där var det annorlunda. När jag kom dit var det en tjej som sa ”ska du med ut?” ”Vadå ut?” Sa jag, ”Ja vi får vara ute till klockan tolv på natten”. Det trodde jag inte på och hotade med att klappa till henne om hon hade fel, jag hade lärt mig att behöva vara tuff.
Men hon hade rätt. Senja började ta tillvara på sin fritid, reste upp till Stockholm, roade sig och började leva ett annat liv. Hon trivdes bättre än på länge. Hon bodde också hos en fosterfamilj i Södertälje, hos Astrachefen Lignell med familj. Där fick hon trygghet.
När hon fyllde 18 år sa dock Göteborgs Socialförvaltning, som hade hand om hennes ärende, tack och hej.
– När jag blev myndig hade jag ingenstans att ta vägen. Visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Stadsmissionen, som drev Edesta Lanthem, förbarmade sig dock över henne och hon fick 600 kronor i månaden samtidigt som hon fick plats på Hagabergs Folkhögskola där hon bodde och började studera. Första året gick det bra. Sen började det spåra ur igen i takt med att hon kom i kontakt med fel elever.
– Jag var fortfarande en vilsen tjej och lärde känna alla busiga saker som fanns där.
Det fanns något rastlöst inom henne, hon kunde inte koncentrera sig på lektionerna längre. Senja började ta amfetamin.
– Jag mådde dåligt i själen men tack och lov fick en fältassistent upp ögonen för mig och att det började gå utför. En dag sa hon: ”Vet du vad jag ser Senja? Jag ser en liten vilsen, övergiven tjej som inte vet var hon hör hus i världen”. För första gången under vårat samtal tårar sig ögonen på Senja. Hon stannar upp i sin berättelse några sekunder för att sedan förklara att fältassistentens ord fick henne att gråta då också, för 45 år sedan.
Senja tittar upp mot taket som om hon ser något i den vita putsen.
– En kväll låg jag på gräsmattan utanför Hagabergs Folkhögskola och tittade upp på den ljusa sommarhimlen. Det var en jättevacker kväll. Jag insåg att jag inte hade någon back up, inga pengar, inga släktingar att räkna med. Jag sa till mig själv; ”Om du har tyckt att det varit jobbigt innan så kanske det blir ett helvete nu - men jag ska kämpa för mig själv. Kanske går det ett steg bakåt men då ska det gå två framåt.”
Hon fick hjälp av fältassistenten Elisabeth Hjort (idag Schönberg). Hon stöttade och hjälpte Senja och lät 18-årngen bo hos henne när helst det behövdes. Hon introducera henne också för Lisbeth Lundström på Hovsjö Fritidsgård.
– Hon är idag min bonusmamma. Utan dessa kvinnor undrar jag hur det hade gått. Utan dem och några andra jag mött längst vägen hade jag inte suttit här idag. De här personerna mötte mig inte bara som en del av sitt jobb, de mötte mig som människa, de tog mig till sig på ett privat plan.
Hon har sedan kunnat satsa mer på sitt liv, även om hon sällan haft förmågan att sitta ner och njuta av det. Hon rusar hellre mot ett mål än att stanna upp. Yrkesmässigt var hon betongarbetarlärlig, tog kranförarkort och arbetade 12 år på SJ.
Men järnvägen blev tråkigt, hon sa upp sig och började arbeta med ungdomar på kommunnivå. Hon beskriver dem som underbara år. Hon utbildade sig sedan till behandlingsassistent och tog arbete på ett hem för unga flickor.
– Jag kände såklart igen mig väldigt mycket i tjejerna. Man fick vara på sin vakt hela tiden, de var inlåsta, de skar sig och man fick leta rakblad och glas hela tiden.
Därefter arbetade hon med ungdomar på Gotland för att sedan komma tillbaka till Södertälje för att hjälpa till på gymnasiets IV-program. När hon startade tjänsten sa rektorn: ”Gör vad du vill, bara de inte stör”.
– Jag gav inte upp på dem. De hade inte en chans att skolka. Jag ringde dem direkt när de inte var på plats och åkte till och med och hämtade en del. Jag tog också deras mobiler innan lektionerna trots protester. Några blev tokiga men jag gav mig inte. Kanske har jag lyckats rädda några men det var slitigt.
Idag kommer det fortfarande fram elever och kallar henne ”bästa läraren”. Det är en underbar känsla säger hon.
– Med det sagt är det ganska skönt att arbeta med vuxna på socialpsykiatrin nu, efter att ha arbetat med ungdomar sedan 1994.
Livets viktigaste milstolpe var annars 1988. Då fick hon sin dotter. Det gjorde att hon kunde börja värdesätta sin tillvaro och vara rädd om sig. Tidigare utmanade hon ödet, hon gillade kicken hon fick av att ta sig ur svåra situationer.
Exempelvis: När hon arbetade på SJ mötte hon en kille en kväll, som det tydligt inte stod rätt till med. Han hade missat sista tåget hem sa han – han hade ingenstans att bo. Senja bjöd med honom hem så kunde han sova där. Väl i hennes lägenhet visade det sig att han inte var i sina sinnes fulla bruk. Han sa, det är nog bäst du ringer min flickvän.
– Hon sa att han hade rymt från ett hem, han var tydligen en riktig psykopat och att jag borde fråga om han hade något vapen. Det visade sig att han hade någon form av machete i byxbenet.
Senja sa till killen ”Antingen tar du den där saken och sticker ner mig, och då menar jag fort, eller så ger du den till mig med skaftet bort från mig. Han gjorde det sistnämnda.
– Jag fick honom ur lägenheten och vi stod ute och väntade på flickvännen. Han började prata riktig rappakalja, jag var livrädd, men till slut kom hon äntligen och tog honom därifrån.
Senja känner mycket med de som växer upp i utsatta hem och i områden där man inte har samma möjligheter som i övriga samhället. Hon vet vad det slitna uttrycket ”dålig uppväxt” faktiskt betyder, det är ingen dålig ursäkt utan istället en faktor som påverkar hela ens liv, långt efter barndomen.
Hon träffade till slut sin pappa i Kroatien vid 14-års ålder. Det visade sig att han inte var far till hennes storasyster som han hade lämnat hos föräldrarna. Senja och hennes pappa har haft en anspänd relation med slitningar och åsikter som gått isär. Berättelsen om hennes pappa hade kunnat bli en helt egen artikel.
Trots allt hennes pappa och mamma utsatt henne för hade hon kontakt med dem så länge de var i livet. Det kan vara svårt att förstå, varför man hänger kvar med det destruktiva och inte bara kapar banden. Så jag frågar om hon någonsin försökte bryta kontakten.
– Ja David, det har jag tänkt på många gånger, jag har också gjort det många gånger. Både med pappa och mamma. Det har gjort så ont. På grund av dem har jag inte bara mått dåligt utan också gjort dåliga val i mitt liv, valt fel män och så vidare. Men tack vare min erfarenhet har jag också gjort bra val.
Bara någon vecka innan hennes mamma dog 2017 träffades de. Senja kommer ihåg hur hennes mamma tittade på henne länge och så sa hon:
”Ussh vad jag har slagit dig.” ”Ja mamma, det har du” Svarade Senja. ”Är du arg på mig?”
”Nej jag är inte arg på dig mamma.” ”Är du verkligen helt säker på det? Förlåter du mig? Du har alltid varit min lilla tuffing.”
– Jag förlät min mamma. Att hon sa förlåt var som en befrielse. Det bekräftade allt det kärlekslösa jag upplevt med henne. Hon bekräftade sen alla sina barn med att dela arvet lika mellan oss.
Senja säger att hon är trött. Vi har pratat i timmar. Hon måste avsluta här. Men innan hon reser sig pratar vi en lång stund till. Det finns så mycket att berätta.
– En sak jag funderat på mycket sista tiden är att jag aldrig känner att jag kommer hem. Jag tror det handlar om mitt inre. Någonstans försöker jag acceptera mina känslor, men det är svårt. Vet inte vilken fysisk plats som behövs för att jag ska bli harmonisk. Kanske någonstans vid havet, jag älskar havet och vågorna, jag vet inte, men just nu känner jag mig inte hemma någonstans. Det har jag aldrig gjort.
David Nilsson Hamne
Comments