”Jag känner verkligen jättemycket för det här. Hur svårt det kommer bli för mina och andras barn. Egentligen är det nog en rädsla, men även en sorg.”
Redan hösten 2018 protesterade hon med bland andra Greta Thunberg utanför Parlamentet. Kristin Persson är nu aktiv i Södertäljes egna Fridays for future. Men kampen för miljön började långt tidigare. En lång dags färd mot natt.
– Jag tänker inte alltid så positivt. Faktiskt. Jag tycker det här är svårt och förlamande. Det går bra när man är ute och gör sina dagliga aktiviteter men när man är själv... Ja då tycker jag det är väldigt svårt, säger Kristin och tystnar där vi står i en glänta, utanför naturskolan i Enhörna.
Sen skrattar hon. Hon kallar det en försvarsmekanism men i så fall står hon ofta i försvar. Kristin är lätt att prata med. Hon har nära till leende men klimathotet påverkar henne på insidan.
Hon resonerar att det nog alltid funnits en oro hos människor för hur livet ska bli, hur länge man ska leva och tankar kring att man ska dö. Samtidigt är det här väldigt annorlunda jämfört med vad mänskligheten stått inför tidigare.
– Om man växte upp under Kalla Kriget fanns det en stor oro för kärnvapenkrig, vilket säkert fick människor att tänka på mänsklighetens slut. Men det var inte förutbestämt som det är nu, säger Kristin och resonerar vidare.
"Ett kärnvapenkrig händer eller så händer det inte. Det hotet vi står inför nu vet vi kommer att ske om vi inte agerar och det har redan börjat."
Hon är född och uppvuxen i småländska Gislaved. Ville man läsa vidare efter gymnasiet var man tvungen att flytta, exempelvis till Lund. Kristin läste till biologi- och naturkunskapslärare vilket hon sedan också arbetade med.
– Jag minns jättetydligt när jag kom i kontakt med begreppet växthuseffekten för första gången. Det var under en av de första kurserna jag pluggade i Lund. Jag minns också hur en student räckte upp handen efter genomgången och frågade ”när kommer vi få se effekterna av det här?”. Svaret blev: ”Om tjugo år kommer vi börja se stora effekter”. Det här var 1992.
Det kändes nära, redan då. Det här blev första fröet till hennes starka engagemang i miljörörelsen, där hon bland annat via friluftsfrämjandet lärt barn om naturen och kretsloppet vi tillhör.
En annan livsavgörande händelse inträffade redan i Småland, på Gärdesskolan. Hon var 17 år och han ett år äldre. Nu har de fyra barn ihop.
– På något sätt trodde jag redan då att det skulle bli vi två. Han arbetar i en helt annan värld men är också ute i naturen, fast på ett annat sätt. Jag är trädgårds- och artintresserad. Han är mer intresserad av att vara ute och idrotta. Men vi kan komma överens om att en bra semester är att besöka en nationalpark.
Hennes man är jurist och det var också anledningen till att de flyttade upp till Stockholm. Att de ofta har skilda vardagsliv tror Kristin är en av flera orsaker till varför förhållandet hållit sedan tonåren.
De flyttade sedermera ut till Enhörna och numera arbetar hon på Stockholms Universitet som doktorand i naturvetenskapliga ämnen. Två barn bor hemma och två har flugit ut. Alla är vegetarianer utom en som är vegan. Det är dock inte Kristins förtjänst även om hon, enligt henne själv, är den som driver miljöfrågorna längst i familjen.
– De tycker nog att jag är jobbig. Jag påpekar ofta saker. Exempelvis för min dotter som bor i en studentlägenhet utan sopsortering. När jag fick reda på det blev jag helt chockad, säger Kristin och skrattar åt sig själv.
– Samtidigt tycker barnen att jag är en hycklare ibland. Det kan handla om att jag köpt något särskilt som belastar miljön eller kört någonstans i onödan.
Kärleken till barnen bidrar till att hon ibland får akuta känslor av hopplöshet om framtiden, berättar Kristin. Samtidigt finns det många personer som verkar göra minsta möjliga för ett bättre klimat och några förnekar krisen helt. Trots att svenskar generellt släpper ut mycket växthusgaser per person möter hon ofta svenskar som skyller på Kina vars klimatavtryck per capita är lägre. Folk verkar inte förstå att det är vår levnadsstandard och konsumtion som är boven, menar Kristin.
Varför människor slår hotet ifrån sig har Kristin svårt att förstå. Hon tror att klimatet gör oss mindre lyckliga, eller åtminstone att vi medvetet eller omedvetet bär på en oro. Kanske är det så att människor känner att hotet berövar dem rätten till saker som gör dem lyckliga.
– Jag tror det kan finnas en sådan komponent. Förnekelse är ju en del av att bearbeta någonting.
Jag frågar Kristin om det händer henne ibland. Att hon, istället för att ta tag i ett problem, försöker förneka det eller drar ut på att ta tag i saken.
"Ja det händer säkert. Det är väl mänskligt att skjuta upp saker och tänka att det kommer lösa sig. Samtidigt brukar jag se den där branta kurvan över hur koldioxid ökar i atmosfären och undra varför folk inte skapar en ordentligt revolution. Men och andra sidan, hur många revolutioner har startat med en graf?"
Hon kan förstå att en förnekare bygger sin tes utifrån en rädsla. Samtidigt har hon väldigt lite sympati för de politiker och stora företag som under årtionden arbetat med att sopa problemet under mattan eller via köpt vetenskap försökt hävda att klimatkrisen är en bluff.
Det börjar bli kallt i skogen där vi står. Det är dags att runda av. Vi kommer in på slutet, alltså det riktiga slutet.
– Jag tror nog det blir helt svart när vi dör, men det blir ju som ett liv efter detta eftersom våra atomer cirkulerar vidare.
Helt svart - Om det är vad som väntar, spelar det då någon roll vad som händer med jorden? Vad är då syftet med att lösa klimatproblematiken?
– Fast där tänker jag tvärt om. De människor som kommer efter oss ska också få en chans till ett bra liv, så även andra arter, djur och växter. Det är lite egoistiskt att tänka att det bara är vi som ska få det här. Vi har ett ansvar och innerst inne vet vi vad som är rätt.
David Nilsson Hamne