”Tusen år är inte särskilt länge. Stora mänskliga känslor som hat, kärlek och svartsjuka var likadana då. Bara det att vi har andra instrument nu. Förut slogs man med tunga järnsvärd, nu slåss vi i cyberrymden. I grunden är alla människor lika och har alltid varit sedan vi blev just människor” Säger Peter Haber.
Att porträttera Martin Beck på film eller Jeanne d'Arcs domare på teater är på så sätt förvånansvärt likartat. Utgångspunkten är densamma.
– Till varje person jag spelar hämtar jag alltid något ur mig själv. Jag är mitt eget arbetsmaterial och har inget annat verktyg än min kropp och mina sinnen.
Med det sagt gillar inte Peter att lyfta fram sig själv. Att vandra upp på röda mattan gör honom nervös. Att stå på scen har varit kämpigt. Han kallar det ”perverst”, att vara känd skådis samtidigt som han inte gillar det offentliga. Helst är han bara hemma med familjen, som grädde på moset ser han gärna en bra fotbollsmatch på TV eller spelar en på playstation. Spelkontrollen ligger dock på hyllan just nu sedan han fick triggerfinger.
Istället är Peter mer intresserad av andra människor än sig själv. Något han reflekterar över ofta är att svenskar gärna är ensamma istället för att tillhöra en stark gemenskap. Att man inte tar hjälp av varandra kopplar han ihop med den stora konsumtionen av ångestdämpande medicin.
– Här gör man som jag gör. Man går hem och låser dörren om sig, säger Peter och mumlar något om att han säger emot sig själv.
– Skulle fler förstå att det är tillsammans vi är starka skulle det hjälpa många människor från att må så fruktansvärt dåligt för att man är ensam. Jag känner trygghet i de människor jag har omkring mig, att fysiskt men också psykiskt kunna luta mig mot någon och våga erkänna: Jag behöver hjälp. Det är väldigt svårt för människor att erkänna det. En bra karl reder sig själv – I helvete heller.
De här problemen är säkert lättare att bemästra söder om Skåne, tänker Peter. Där människor bor tätare, där finns en påtagligare social gemenskap, i exempelvis Tyskland, där han har sin pappas rötter.
– Jag tycker det är en ständig kamp att finna en harmoni i livet så att vågskålarna ligger tämligen jämnt. Jag har lätt för att ramla ner i mörker och dystra tankar. Det är svårt att hålla sig därifrån eftersom problem vi har i huvudet inte är tillräckligt konkreta.
När vi möts är vintern gråmörk och dess fuktiga fläkt biter hårt i kinderna, ja ända in i själen. Den här tiden hjälper inte till.
– Med åren har det här mörkret omkring oss blivit allt svårare att bemästra för mig. Just nu upplever jag det som att jag mentalt har gått i ide. Jag förlorar liksom fotfästet tills ljuset vänder tillbaka.
På Peter och hustruns stammisrestaurang på Söder är det dock ljust och varmt. Härifrån kan man skåda det gråa och tänka tillbaka. Han bor ett stenkast härifrån men livet tog fart i Kringelstan. Familjen Haber flyttade dit 1958 när hans pappa, Karl-Egon Haber, fick arbete som teckningslärare på en av stadens skolor.
– Jag växte upp i Södertälje, hela min skolgång har jag där. Först bodde vi nära Mariekällskolan, sedan flyttade vi till ett hyresradhus i stadsdelen Geneta.
Som son till en konstnär och teckningslärare har Peter roligt åt att han är färgblind. Minnet av hur det uppdagades är tydligt. Han gick i andra klass och i hemläxa skulle han rita en stenåldersby med färgkritor.
– Jag låg där på mage i rummet vid Erikshällsgatan och tecknade på ett jättepapper. Jag ritade och ritade. Sen känner jag att min pappa står bakom mig och tittar. Han försökte väl se om det fallit ner något korn av hans begåvning till mig. Sen sa han:
”Peter får jag fråga en sak, vad har gräs för färg?”
”Grönt” sa jag. Det visste jag ju. Bara det att mitt gräs var lila.
Det är många Södertäljebarn som haft Karl-Egon Haber som lärare. Däribland konstnären Gunilla Wihlborg som bland annat skulpterat århundradets Södertäljebo på Storgatan, frälsningssoldaten Christina Sandberg. Inför intervjun med Peter sa Gunilla såhär om hans pappa.
– Han var en mycket fin människa, en utmärkt lärare. Han gav mig senare övervåningen på krukmakeriet som ateljé helt gratis. Han trodde på min begåvning. Jag är evigt tacksam för det.
– Roligt att höra! Vad jag förstått så har pappa inspirerat många. Han stöttade också mig i allra högsta grad. Inte minst eftersom han under sin tid i Tyskland arbetade med teater och opera, säger Peter.
Att det blev teater var dock inte hans pappas val. Det kom till honom som en slump när han satt på lektion i Mariekällskolan. Han mins inte exakt hur gammal han var, men meddelandet från skolans interna högtalarsystem har han inte glömt.
"Det var någon som sa; ”Ni som är intresserade av att spela amatörteater är välkomna ner till salen”. Det där meddelandet var som en bekräftelse. Det kändes fullständigt självklart och jag började spela amatörteater."
Teatergruppen leddes av Inger Öjebro, som bland annat fått Länstidningens Kulturpris. Det var också med henne Peter läste in sina prov till scenskolan flera år senare.
På den tiden kom det ganska många duktiga skådespelare från Södertälje, men också Västerås. Två städer som på många sätt var ganska lika tycker Peter.
– Antingen sysslade du med sport, teater eller så rökte du hasch, så som jag upplevde det. Både Södertälje och Västerås hade också de här raggarbråken mellan människor som invandrat och raggare. Den begynnande rasismen som kom upp i dagen.
– Jag kunde inte åka skridskor och var inte särskilt sugen på att röka brass. Det här med teatern var däremot något som gick rakt in i hjärtat med början den där dagen i Mariekällskolan.
När han sökte till gymnasiet försökte han komma in på estetisk linje. Ett självklart val kan tyckas men främst ville han bara slippa sitt värsta ämne.
– Det var annorlunda på den tiden. Det fanns inte så många linjer. Numera verkar det vara en jävla härva. Jag ville slippa den avancerade matten men kom inte in på estetiska, och var hamnade jag? Jo, på den ekonomiska linjen. Åtta timmars företagsekonomi i veckan. Jag fattade ingenting.
Vi utbrister i ett kort och lågmält skratt där vi sitter. Kanske hjälper vinet till, men Peter har en varm förmåga att få ett vardagligt bekymmer att bli roligt. Ni vet ungefär som när han spelar Sunes pappa. Det blir löjligt kul.
– Sen var det någon som hoppade av estetiska på Täljegymnasiet och jag kunde byta dit. Tack gode gud för det!
Efter skola och teater gillade han att gå på stans höga järnvägsbro. Det fanns som en smal remsa bredvid spåret där man kunde gå. Det var säkerligen förbjudet tror Peter. Numera har han dock en vanvettig höjdskräck och ser på sina hyss ur en annan synvinkel.
"Ja då var man odödlig. Man hade inga perspektiv och livet var evigt. Det var våldsamt läckert när de här tågen kom och hela bron skakade."
När han blev äldre umgicks han med en tajt grupp grabbar som träffades och lyssnade på bluesmusik. Ett par av grabbarnas föräldrar upplät en del av sitt hus till gänget där de kunde få vara för sig själva. De umgicks jämt i ”Lyan”, numera är det dock ingen som bor kvar i Tälje. En av dem, den berömde korsordsmakaren Hans Kristian Nygård, bor i Gnesta. De har fortfarande god kontakt.
– Jag har ett stort hjärta för Södertälje men jag har ingen kvar där.
När han har besökt staden under de senaste decennierna så slås han alltid över hur förändrad staden är. Det söta lilla Södertälje som familjen kom till 1958 har vuxit upp. Peter citerar arbetarförfattaren Rudolph Vernlund ”man åkte till Tälje för att bada.”
– Jag minns att i mitten på sextiotalet så brann en färgaffär, en stor och farlig brand. Efter branden blev Södertälje en annan stad. Då började man riva de gamla träkåkarna och det blev istället moderna hus såsom Kringlan, Tempo och vad de nu heter.
"Redan när vi bodde i stan kom det många människor från andra länder, forna Jugoslavien och Italien bland annat, som arbetade på Scania Vabis. Det var väldigt stimulerande. Sedan har jag på distans förstått att Södertälje haft vissa problem med integration. Det är en annan stad än vad jag växte upp i. Men med det sagt är det nog till det bättre ändå."
På sommarloven åkte hela familjen till farmor och farfar i Tyskland. Peter skiner upp igen. Han börjar prata om de tröga tågförbindelserna Sverige har med Europa numera.
– När vi skulle åka till Tyskland tog vi oss till Södertälje Södra, som stationen hette på den tiden. Det kom ett tåg, vi klev på och satte oss i en kupé. Det var tjusiga Wagon-Lits vagnar. Mot kvällen knackade det på dörren, konduktören gjorde om det hela till sovkupé. På natten vaknade man utav ett himla skrammel när tåget skulle upp och ombord på en färja. Dagen därpå var vi framme. Utan ett enda stopp från Södertälje åkte vi hela vägen ner till Köln. Det här tåget hette Paris-Skandinavienexpressen. Det är rätt fantastisk.
Peters pappa var i Tyskland under kriget. Han slapp dock undan att bli soldat och kunde arbeta som scenograf. Ibland talade hans pappa om kriget men ofta förstod Peter att det var mycket Karl-Egon inte ville berätta.
– Det var för smärtsamt. Den generationen gick inte till terapeuten utan man förteg saker och bar dem inom sig. Det märkte jag. Idag däremot tycker jag det finns en öppenhet om den förfärliga tid som landet gick igenom. Man verkar ha större problem med det i Ryssland, att uppmärksamma tiden med Stalin.
– Vi lever idag i ett samhälle där det återigen dyker upp förfärliga uttryck för rasism och främlingsfientlighet. Jag tycker inte man behöver älska varenda människa man träffar men du har en skyldighet att visa respekt. Vi behöver lite mer vänlighet i världen.
Utanför restaurangfönstret går en kvinna förbi med ett knippe påsar fyllda med vad som verkar vara emballage från julklappar. Jag frågar vad han tycker om julen.
– Jag tycker att dagens jul är förfärlig, sönderkommersialiserad och äcklig rent ut sagt. När jag återigen läser i tidningen att det slagits nya köprekord blir jag så jävla trött på skiten. Jag försöker göra en sådan stark anti-jul som möjligt. Jag vill ha en sådan jul som jag tror var ursprunget. Frid! Jag tycker att grundtanken med julen, Jesus födelse, den är dragen ner i kommersiell smuts.
Där kan man säga att du har en bestämd åsikt, milt sagt. När började du känna såhär?
– Tidigt. Vi var inga julhysteriker i vår familj. När jag och Helena af Sandeberg gick hem från en repetition längst Drottninggatan för några jular sedan trodde jag inte mina ögon. Alltså dessa horder av människor i affärerna. Och denna jävla kommersiella skvaljulmusik. Jag tänkte, kan ni inte gå hem istället. Tänd ett ljus, läs en bok, filosofera. Gå hem och tänk!
Peter har nått 66 år, men pensionär är inget han tänker vara den närmaste tiden. Han har jobb i vår, längre än så planerar han inte.
"Mitt yrke handlar mycket om total närvaro. Så ser jag på livet också. Jag kan inte tänka så långt framåt. Ärligt talat så vågar jag inte. Det är en fråga om trygghet. Samtidigt får jag de här breven om att det är dags för pension. Men jag skjuter fram det och hoppas att jag lever ett år till."
Jag tar Peter på orden och frågar; Vad hoppas du händer när den dagen kommer? Han tittar på mig lite förundrat och säger: ”Frågar du alltså vad som händer när jag dör?”. Ja, varför inte tänker jag, men inser sen att Peter kanske inte tycker det är dags för den frågan ännu... Men jag får ett svar.
– Jag hoppas att mina barn och barnbarn ska få leva gott och länge. Jag hoppas bli ihågkommen av någon som en person som åtminstone försökte göra något gott för andra. Av jord är du kommen, av jord ska du åter varda. Vi ingår i en total universell cykel. På något sätt kommer jag leva vidare. Om inte annat kanske i någons minne.
– Men man bygger inga statyer över skådespelare, det är en flyktig konstart. Vi är inte som tavlor på en utställning som hänger där i evigheters evighet.
David Nilsson Hamne