• David Nilsson Hamne

"Om ni är från Polen är jag från Kina"

”I mitt hjärta vill jag få hit alla de flyktingarna jag ser på TV, som också har varit på havet eller som är kvar i Syrien. Men samtidigt tänker jag, kan Sverige det? Jag vet inte.”


Samar Atalla på klaffbron i sin nya hemstad, en gråmörk eftermiddag. Foto: David Nilsson Hamne

Det är inget annat än en bedrift att 23-åriga Samar Atalla och hennes familj tagit sig till Sverige, men de hade också en stor skopa tur, precis när de behövde det som mest. Mer om det senare. Allt började i Syrien. Staden Hasakah var hela hennes värld.

– Det var en normalstor stad. Det fanns folk från alla religioner, man arbetade med varandra och skolorna var blandade. Alla kände varandra kan man säga, och jag uppfattade det som att man hade ungefär samma livsmöjligheter där som här i Södertälje.

Redan från andra klass läste hon arabiska, engelska, franska och syrianska.

– Jag skulle ha nationella prov när kriget började. Något hände i Hasakah, en bomb eller något, och min första reaktion var: Vad skönt, då slipper jag provet imorgon. Men sedan kom känslorna över mig. Vi blev rädda.

Ofta skedde attentat eller anfall på fredagarna så det blev bara skola fyra dagar i veckan. Samars pappa pratade redan tidigt om att de kanske borde fly. Sedan 20-år tillbaka hade de släktingar i Södertälje. Det blev målet.

– Jag kommer tydligt ihåg dagen vi flydde. Hur alla våra vänner kom hem till oss för att säga adjö. Det var känslomässigt och väldigt jobbigt. Då trodde jag att vi aldrig skulle få se dem igen.

Pappa Thaer blev kvar i Hasakah, han behövde göra klart praktiska saker innan han åkte och ville inte att familjen skulle vara kvar längre än nödvändigt.

Den åttonde augusti 2012 bar det av. Bakom henne i horisonten lämnade hon allt hon visste och alla hon kände. Mamma Raeifa och brorsan Elias var med. Det finns få klyschor som kan beskriva det märkliga i att tvingas lämna en plats som varit ens hem hela livet.

– Det är väldigt konstigt egentligen, att jag aldrig har sett Hasakah igen, säger Samar.

Med bil till Turkiet blev det sedan turistbåt mot en turkisk ö där de mötte upp faster med kusiner. Därifrån var det sedan dags för båtresan över medelhavet som några välbetalda smugglare hade ordnat.

– Båtturen tog längre tid än planerat, sammanlagt fem timmar, vi behövde vänta ut en polisbåt som patrullerade. Vädret var inte alls bra, det ösregnade och blåste storm. Jag trodde det var sista dagen i livet.

– Vattnet sköljde in över båten. Jag bara grät, trodde verkligen att det var slut.

Men livet slutade inte vid femton år. Vilket i slutändan till stor del hade att göra med pengar. – Våran båt var bra. Den liknade inte de gummibåtar jag sett på TV. Anledningen var att vi kunde betala mer, och det gör mig ledsen. Jag tänker på alla de som inte hade råd med vår båt. Jag känner verkligen för dem. Vad gick genom deras huvuden?

Samar upprepar flera gånger hur påträngande hon tycker det är att tänka på det här. Om hon, i en bra båt var redo för sin sista dag, hur var det då i de sämre båtarna, undrar hon. Orättvisan verkar gnaga i henne. Ordet livsbesparing får också en annan innebörd i det här sammanhanget. De pengar hennes föräldrar stoppat undan hela livet gick till smugglarna.

– Framme i Grekland hamnade vi till slut i ett gammalt och äckligt hus, tror vi stannade där i tre veckor innan vi fick tag i falska pass att försöka flyga med.

Tillsammans med flera andra flyktingfamiljer åkte de buss till flygplatsen. Alla med falsk identifikation. Samar, hennes mamma och bror kom från Polen. Det var uppenbart fejk, tyckte Samar. – Framför oss, i kön till inchekningen, såg jag några av de flyktingar som hade åkt samma buss som oss. En pappa med sina döttrar. En vakt kom, tittade på deras pass och förde bort familjen. Då var jag helt säker på att vi också skulle åka fast. Men de tog sig förbi incheckningen och kunde sedan ta sig igenom säkerhetskontrollen med andan i halsen. Plötsligt kom en flygplatspolis ikapp dem.

– Jag kommer ihåg honom. Han var blond, 35 år kanske. Ja han såg ut som dig ungefär, säger Samar och pekar på mig.

– Han frågade på engelska vart vi kom från. ”Polen” sa vi. Han tittade på oss med sina blåa ögon och sen sa han ”Om ni är från Polen är jag från Kina”.

Pulsen skenade. Samar viskade till sin mamma att vad hon än tänkte säga så skulle hon inte tala om att de var från Syrien. Då skulle de bli satta i förvar.

– Men mamma sa just det, att vi var från Syrien. Vakten tittade på oss igen och vinkade in oss med handen och sa ”inga problem” och vi kunde gå till gaten.

– Mamma tackade honom om och om igen. Det fanns så många som de stoppade den dagen och jag förstår inte varför han lät just oss gå. Men jag är väldigt tacksam.


Slut på del 1. Del 2 kommer så snart den är färdigskriven.

  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon

© 2020 by David Nilsson Hamne - FocusHamne / Hamne Total Media.
Jovisgatan 6, Södertälje. 08 550 30005.

  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon
  • Grey Instagram Icon
  • Grey Facebook Icon